Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
niskorna stå bredvid och förklara, att vi äro
förutbestämda till undergång.
Fru Palm rynkade pannan. Helga fortfor:
— Cornelia själf, hon måtte ha varit
förutbestämd eller ej, höll instinktivt på sitt stackars
lif. Hon kunde aldrig försona sig med sitt öde,
och hon protesterade af alla krafter, ehuru hon ju
inte kunde visa sina olustkänslor annat än genom
att klösa och värja sig mot lidandet som ett litet
djur. Äfven då hon inte orkade rasa mer, utan
måste låta allt motståndslöst gå öfver sig, skedde
det med en förfärlig, vanmäktig vrede.
— Hvilket hårdt sinne!
— Ja, det kan så tyckas, men ni får komma
ihåg, att om ni och jag bär våra öden bättre, så
är det, emedan vi är en smula filosofer. Vi finner
tröst t. ex. i tanken, att den sorg vi drabbats af
bevisar tillvaron af en evig rättvisa, eller vi ta
saken estetiskt och glädja oss åt, att ett värdigt
buret lidande är skönt. Alltid hittar vi på något
sätt att öfverlista oss själfva. Men Cornelia — på
hennes oskyddade kropp föll ödets slag hårdt och
miskundslöst, hon hade ingen utsikt öfver sig själf,
fann intet sammanhang, ingen mening i någonting.
Jag kan se den stumma förtviflade frågan i hennes
blick, när hon låg sjuk: Är det inte nog snart?
Men det tycktes aldrig bli nog. Hon var mycket
spak, Cornelia, innan barnet föddes, men sedan
Erikson svarat på mitt bref: jag känner inte den
flickan, brukade hon någon gång säga, att hon
skulle döda detta hatade barn, så blef hon ju själf
dömd till döden, trodde hon.
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
