Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H EEGA WISBECK
emot inom tio minuter och kom så genast in igen,
bräddfull af viktighet.
— Tänk så skojigt ändå, sade hon, det är väl
det jag alltid har sagt till Hans, nu skall jag bräcka
honom, när han kommer. Han var så nyfiken på
dig, den där redaktörn, att han aldrig kunde fråga
slut om dig, sedan du hade rest. Jag talade om
hurdan du var, men han liksom inte trodde på
hvad man sa. I alla fall hyser han ett gränslöst
intresse för dig.
Helga fäste sista nålen i sitt hår och granskade
sig noga i spegeln. Det blanka, bruna håret följde
hufvudets ädla form, så när som på två bucklor
vid tinningarna. Men morgonljuset sade henne,
som annars sällan betraktade sig själf, att pannan
började fåras, dessa lätta linjer skulle aldrig
försvinna, blott skärpas. Ögonen lågo liksom förlorade
i mörker, och när hon försökte le för att jaga bort
det, nådde icke leendet dit. Hon vände sig hastigt
bort.
— Hur kan du påstå, att han hyser intresse för
mig, sade hon till svar på Magdas sista anmärkning,
han är ju hvarken hvit slafhandlare eller
romanförfattare.
Magda satt vid fönstret och spejade efter Hans
och Alf, som skulle komma. Hans hade redan
dröjt öfver en kvart, och det oroade henne, ehuru
hon knappast ville tillstå det för sig själf. Hon var
som ett barn, så beroende numera, hon älskade
hans ömhet, hans tillsyn, hans oro för hennes
räkning, och med beroendet följde en ängslan, svår
att bekämpa, en ängslan, att olyckan, som slog ner
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
