Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
— Kom in, sade Helga, hvad är det, som felas
Rosas mor då?
— Det är just det jag inte vet, men hon är
alldeles uppsvullen.
— Antagligen hjärtat då, sade Helga.
— Jo, det tror jag de, sade Rosa, och sen är
det nog mycket annat också, hon är riktigt hemsk
att se på.
— Hvarför har ni inte fört henne till sjukhus
för länge sen?
— För att hon inte vill, hon blir alldeles galen
då man talar om’et. För då vet hon, att hon får
ingen sprit. Och så tror hon, att hon skall dö, och
hon är så förfärligt rädd för att dö. Man kan
inte lämna henne ensam ett ögonblick, Gunilla är
hos henne jämt.
— Men blir hon inte galen, om hon får se mig
också? eller vet hon inte, att jag motarbetat hennes
afsikter med Rosa?
— Jo, det vet hon väl, men det gör ingenting,
försäkrade Rosa ifrigt. Se, hon lyssna i trappan
den där gången, doktorn var uppe hos mig, men
hon märkte, att doktorn inte kom någon väg med
mig. Jag minns så väl, att hon sa — Rosa afbröt
sig plötsligt, hon märkte, att hon låtit ifvern att
få doktorn med sig föra sig för långt.
— Hvad sa hon?
— A, det var ju inte så vackert.
— Gör ingenting, Rosa.
— Jo, hon sa, »hon där omvänder ingen, det
kunde ha varit en, som haft mera af deras djäfliga
tålamod».
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
