Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
— Rosa, sade Helga, vi måste nödvändigt ha
någon, som är här i natt, jag skall be Cornelia,
henne känner ni ju?
Effekten af Helgas ord var ögonblicklig. Rosa
flög till, träffad på sin ömtåligaste punkt. Det
tycktes liksom en lättnad för henne att få släppa
sina nerver lösa i en scen.
— Jaså, doktorn trodde, att hon var så usel,
att hon skulle gå från modern i natt, förstås,
doktorn trodde inte, att hon var en människa, utan ett
vidunder och ett odjur. Eller inte det? nå, då
var hon väl inte värdig att sitta vid sin sjuka mors
säng och vaka. Var hon verkligen så„ usel, att hon
skulle skada till och med sin usla mor? men om
människor föraktade såna som hon, så kunde det
hända att Gud, som visste, hvem som gjort dem
såna, nog hade strängare straff åt de fina och
privata, och att han kunde höra en bön från ett
rum, där hon var också, Rosa.
Ju mer hon grät, ju mer förtviflad blef hon,
och dess häftigare hennes hädelser. Plötsligt hade
hon glidit ner på golfvet och grät och svor med
ansiktet tryckt mot golftiljorna, så att Helga blott
hörde brutna, halfkväfda ljud.
Helga tänkte på den lilla flickan, som hoppat
i strömmen, och förstod att hon här såg framför
sig ett utbrott af samma förtviflan öfver ett lif.
Hon satt tyst, utan att göra ett försök att afbryta,
förrän ovädret började sakta, då gick hon bort
och reste upp flickan helt varligt.
— Tänk på din mor, sade hon.
Rosa reste sig upp. Krisen var öfver, men hen-
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
