Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WISBECK
henne, hon har en komplicerad natur, och hon
passar inte till att tillhöra arbetsklassen. Hon har
öfverklassinstinkter från början till slut. De där,
som kan gifta sig, som du talar om, de måste vara
ganska hårdbarkade, så att de inte tar några intryck
af sitt föregående lif. Men på en sån som Rosa
tränger det ända in i hjärtroten, hon är förgiftad
in i själen, begriper du. Det är som om hon
kände all ondska på jorden.
— Roar det inte henne också att skrämma dig
ibland? frågade Helga.
— Jo, det kan hända, svarade han betänksamt.
— I alla fall tror jag, fortsatte Helga, mycket
glad att ändtligen ha fått honom att öppna sitt
hjärta, att hon har en viss känsla för dig, och det
är nog det bästa hos henne. Har du aldrig hört
henne säga, att hon har ledsnat vid sitt nuvarande
lif?
— Jo, sade han, på sista tiden ofta. Men det
är ingenting att fästa sig vid, hon är så hit och dit.
Rätt hvad det är, så har hon fått se ett smycke i ett
juvelerarfönster, och för närvarande snobbar hon
med en passion för orkideer. Hon skulle aldrig
kunna förmås att bryta med den drummeln, som
håller henne med dem, fördöme honom.
— Jag har i alla fall märkt, sade Helga, att
hon älskar blommor utan snobberi. Första kvällen,
när hon dränkt sig, bad hon mig att få en blomma
framflyttad till sängen. Och jag har ibland tänkt
— Hvad då?
— Att man skulle kunna begagna sig af denna
17. — Helga Wisbeck.
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
