Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
Helga teg.
— Hur kom du underfund med detta? fortfor
Magda obetänksamt.
Helga blef åter röd.
— Hur jag kom underfund med det, stammade
hon. Jag började känna mig ensam, bland
arbetskamrater och patienter och —
— Oss då?
— och er. Du ser så förvånad på mig. Du vet
inte hvad det är att känna sig ensam.
— Nej, det vet jag ju inte, svarade Magda,
och låtsades icke om att Helga alls inte svarat på
frågan. Men jag tänkte ändå att vi, dina bröder
och jag–
— Jag vet hvad du vill säga. Du tänker inte
på att du och de dina bildar en sluten enhet för
er, du och Hans är böjda samman öfver
lilla-Helga, som skärmbladen öfver en knopp. Och det
är just precis som det skall vara. Men det hjälper
inte mig.
— Ja, jag har visst varit dum, som trott att
vi kunde vara något för dig, sade Magda litet sårad.
— Min kära flicka, du borde knappt lägga något
till min stora bitterhet, inte ens för att befria dig
från din lilla bitterhet. Hur skulle du känna det,
t. ex. om du icke ägde Hans och lillan, utan bara
mig? Och om jag i stället ägde hvad du
saknade? Och hur tror du det skulle kännas–
— Säg inte mer, Helga, jag förstår ändå. Men
jag förstår inte en sak, det är som om du blygdes
öfver det, som ändå är så mänskligt.
— Nå, blygdes icke du nyss öfver mig?
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
