Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
själf, du måste fylla din gamla uppgift i hemmet
och din nya i ditt land.
— Ja, sade Magda, jag vet.
— Jag vet, att du vet, jag vet att du försöker
verkligen, och att du tror på att du kan. Du
följer Hans, men du tar dina böcker med dig.
Det räknar jag som ett godt tecken. Ty hur
du skall lösa den uppgift du har framför dig, du
och dina likar, därom vet man ju knappt någonting.
Situationen är lika ung som du. Man har rätt,
eller man tar sig rätt, att hoppas allting.
— Ja, sade Magda och höjde hufvudet som
en knopp på sin stjälk, när den skall blomma.
För henne var stunden utomordentlig. I detta
ögonblick syntes henne intet på jorden så härligt
som svårigheter, aldrig hade hon känt så starkt
den stolthet, som är ny på jorden: stoltheten att
vara kvinna.
När nu erfarenheten lärt henne att svårigheter
funnos, gaf denna lärdom henne ändtligen den
efterlängtade värdigheten af en mogen människa.
Hon rätade på sig inför ansvaret, hon längtade
att sätta skuldran till — ah — att pröfva sin styrka.
Hennes ögon veko icke från Helga, och när
Helga mötte denna unga blick, drog genom henne
en pinsam förnimmelse af feghet — hon hade ju
liksom vältrat öfver sitt ansvar på detta barn, som
icke förstod hvad det betydde. Men i nästa
ögonblick steg — ändtligen — en flamma åter ur
hennes eget hjärta, en lust, en vilja till strid och till
seger — steg och sjönk åter men hade likväl lyst en
sekund.
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
