Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
— Och du, Helga, frågade Magda, då
ögonblicket brustit, och de kommo in på gatorna igen,
och du, du kommer att öfva dig i att resignera?
Det sved till i Helga.
— Resignera? sade hon uppblossande, nej, jag
anser det min skyldighet att aldrig resignera. Jag
skall dö oförlikt. Bed mig arbeta, bed mig hjälpa
er, det skall jag göra, men jag vill inte taga isop
för min smärta.
— Ja, men Helga, ditt lif är ju ändå —
— Du menar att mitt lif är så ringa?
— Nej, jag menar att ditt lif är så stort.
— Mitt lif är mitt enda, och det är förloradt.
Magda svarade icke. Hennes sinne var
upptaget af blott en enda tanke: hvad är det för en
gränslös drummel, som åstadkommit detta? Ty
Helgas tystnad på en viktig punkt, luckorna i
hennes förtroende ledde henne instinktivt fram till det
ondas orsak. Hon var nära att koka öfver af vrede,
tänk att detta skulle träffa Helga, Helga af alla,
en skatt, en Guds gåfva — ja, tänkte hon, våra
svenska karlar är nu sådana blinda och döfva
kreatur, så gud förbarme sig öfver dem, och öfver
oss, som lefver och dör med dem. Hade jag honom
här, så skulle jag slå ihjäl honom.
De hade gått fort, för att hinna till
lilla-Helgas kvällsmat, och voro nu framme vid Magdas
port.
— Du ser så krigisk ut, sade Helga sakta och
räckte handen till afsked.
— Ä, sade Magda, jag kom att tänka på att jag
alltid trott, att du skulle bli en ledare.
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
