Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
man, som var gift med den äldsta. Hon hade lagt
bort titlarna med alla och gjorde allt för att vara
så älskvärd, som en äldsta dotter i bröllopsgården
kunde tänkas vara, men hennes kläder distraherade
för mycket, för att någon skulle fästa synnerlig
vikt vid hvad hon sade. Medan hon berättade om
Italien, d. v. s. om den mat man fick, och hur
den lagades, betraktade de hennes hvita
sidenklänning med dess parisiska drapering, de gamla
spetsarna, på hvilka t. o. m. funnos stoppar, »så
att man kunde se att de voro gamla», den alltför
tunna chiffonen öfver halsen. Men det värsta af
allt var spetsblommorna, infällda i hennes svarta
tunna strumpor: »kan en fru få vara så klädd?»
hviskade länsmansfrun.
Magda hade en stund tillhört gruppen, men
hennes hjärta värkte, och hon kunde icke sitta
stilla. Hon reste sig och gick bort till Alf, som
stod inkrupen i en vinkel, bildad af verandan och
husväggen, och med en blick af mördande förakt
i sitt bleka ansikte betraktade
fotograferingsceremonien, iakttog de poserandes minspel och fotografens
eleganta pose under sammetsduken.
— Tycker inte du, att det här är storartadt?
frågade han.
— Jo, svarade Magda, och missförstod med flit,
det hela slutade bättre än vi kunde hoppas den
tiden, då Brita bjöd sig till mig, för att gå till
Elding.
— Ja, inte sant, sade han med ett kort skratt,
allting reder sig. Men med Brita är det dock det
rena underverket, nu tror hon på storken.
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
