Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorsson och Axel Danielsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
panna allt eftersom 90-talets år rullade hän, fläktades ofta
bort, när han i hemmet på Ystads Norregata, Strandgata
eller i Folkets park livades upp av skomakarens strålande
optimistiska livstro. Men även över Thorssons klara panna kunde
mörkret vila tungt, då Danielsson kom på besök. För honom
kom den Danielssonska perioden att sammanfalla med den
svåraste tiden av hans liv, förra hälften av 90-talet, då den
ekonomiska ruinen ibland syntes viss och framtiden oviss.
Mycket hade de båda vapenbröderna och arbetskamraterna
gemensamt. De voro båda komna från folkets breda lager,
de hade kämpat mot fattigdom och umbäranden, de hade
prövat rikemanssamhällets orättfärdighet, de hade samma tro
på den socialistiska samhällsåskådningens rättvisa och
förnuft, de hade samma bergfasta tillit till det fjärde, det
arbetande ståndets seger, de hade samma moraliska mod, samma
kämpalynne och samma heta temperament.
Men ändock voro de olika i sina väsens djup. Det är
nästan ett under att två människor, som i hela sin
livsgestalt-ning voro varandra så olika, kunde knytas samman så fast
med vänskapens band. Danielsson var i sin personliga
livsföring en slösaktig bohem-natur, Thorsson återigen en
sparsam småborgare. Nog kunde den senare också slösa med
sina knappa materiella tillgångar, men bara när det gällde
andra, aldrig när det gällde honom själv. Och nog kunde
han liksom Danielsson skänka med åt andra av sina rika
andliga tillgångar, men han förvaltade sitt pund omsorgsfullt.
Var Danielsson en njutningsmänniska, som för egen del
gjorde anspråk på största möjliga individuella frihet, så var
Thorsson en pliktmänniska, som aldrig ville eller kunde
frigöra sig från tanken på det sociala ansvaret. Den ene var
alltid den siste i laget och slarvade bort mycket av sin kraft,
den andre var alltid den förste att bryta upp och sparade
sina krafter åt hemmet och arbetarklassen. Den ene brände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
