Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Partikongressernas Thorsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frågor löstes. Då nu liberalerna gjort återtåg från den
allmänna rösträtten och samlats kring det Friesenska förslaget,
borde arbetarna med större styrka än någonsin’hålla fast vid
den gamla parollen: allmän, lika och direkt rösträtt. Vi
måste nu visa de maktägande att vi icke rädas att tillgripa den
ofta omtalade storstrejken. August Palm var icke riktigt
med på storstrejksnoterna, i dagens läge vore det
verkningsfullast, ”om arbetarna för att väcka uppseende utbragte
leverop för den allmänna rösträtten vid de tillfällen, då
kungen, prinsarna och regeringen fore fram”. Den lugne
Nils Persson rycktes med av storstrejksstämningen.
Storstrejken vore liktydig med folkresning, men ingen återvändo
fanns: ”Vi måste bereda oss på det värsta och om så gäller
offra våra liv för saken.” Thorsson yttrade ingenting under
konferensen, han räknade röster, och en socialdemokratisk
tidning skrev senare, ”att Thorsson väl mycket sparade sin
tordönsstämma”.
Från skandinaviska kongressen i Köpenhamn kommo de
svenska ombuden hem med ett löfte, att Norges och
Danmarks arbetare skulle på det kraftigaste moraliskt och
ekonomiskt understödja sina svenska kamrater, om dessa av
reaktionära makthavare drevos ut i storstrejk. I april 1902
sammankallades extra kongress för slutgiltigt beslut om
storstrejk. I redaktionsutskottet invaldes Thorsson tillsammans
med Branting, Herman Lindqvist, A. C. Lindblad, Wickman,
Pär Axelsson, Anton Andersson, Charles Lindley och Emil
Pettersson.
Thorsson höll sig länge tyst under debatten, i vilken
meningarna för och emot storstrejk bröto sig ganska hårt. Det
var en annan Ystadsbo förbehållet att hålla ett av
storstrejks-kongressens mest radikala anföranden. Pihlman, redaktören
för Aurora, ansåg folkstämningen tydlig och klar och kunde
rösta för revolution. Han ville inte veta av någon intet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
