Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Partikongressernas Thorsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Långt in på 1900-talet levde inom partiet kvar från
1890-talet motsättningarna mellan socialdemokrati och anarkism,
parlamentarisk taktik och våldstaktik. Trots
Norrköpings-kongressens energiska uppgörelse med alla anarkiserande
riktningar höllo sig dessa dock fast inom partiet och vållade
mycket trassel och obehag. De förde en systematisk kamp
mot partiets av kongresserna fastslagna program och taktik,
de skapade en atmosfär av dunkel och tvetydighet kring dess
politik, och de målade ut partiets ledande män som en
samling skurkar och bedragare. Så kunde det icke fortgå i
längden, om partiet ville vinna folkets förtroende och erövra en
maktställning, från vilken den kunde mera effektivt gagna
arbetarklassens sak.
Till det beslut om suspension av Bergegren och Schröder,
som partistyrelsen 1906 fann nödvändigt, medverkade
Thorsson utan tvekan. För hans lojala och ärliga sinne var den
anarkistiska eller ungsocialistiska vålds- och smädekampanjen
en styggelse, som man icke borde visa någon klemighet med.
Inför Ystads arbetarkommun försvarade han suspensionen
mot Pihlman, som skarpt klandrade den, emedan den vore
ett obehörigt ingrepp i diskussionsfriheten och kanske kunde
leda till partiets sprängning. Och på partikongressen 1908,
som konfirmerade uteslutningen och fullbordade vad
Norr-köpingskongressen 1891 lämnat halvgjort, förde Thorsson
såsom inledare partistyrelsens talan. Han var så sträng att
han icke ens ville medgiva de suspenderade rätten att komma
tillstädes och försvara sig.
”Skälen för uteslutningen äro fullgiltiga”, yttrade han,
”många meningsskiljaktigheter kunna förekomma inom
partiet, men vissa gränser måste uppdragas. Vid
Norrköpings-kongressen beslöts definitivt, att den parlamentariska vägen
skulle beträdas. Denna väg har sedan oupphörligt följts
under svaga protester från dem som ville en ensidig ’hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
