Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hela Sveriges ”Farbror Thorsson”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thorsson gav sig själv metodiskt den fostran, som ogynnsamma
levnadsförhållanden förmenat honom under ungdomstiden,
och han disciplinerade sig därvidlag med strama tyglar.
Han var ett av de ädlaste proven på den strävan och
förmåga till självbildning, som lever inom arbetarrörelsens
djupa led. Men han blev icke en bildad man i ordets bästa
bemärkelse bara genom mängden av de kunskaper och
färdigheter, han förvärvade.
Kunskap och förmåga skyddar icke för pöbelsinne,
bildningen är mera ett hjärtats och karaktärens förvärv än det
skarpa intellektets. I Thorssons hjärta fanns väl aldrig en
tarvlig känsla, karaktären var guldren och varje hans
gärning genomstrålades av en stark själens nobless. Man
behövde blott se hans ansikte under de senaste åren, det var
icke härjat av lidelser, icke förgrämt av galla, icke slappt av
vällevnad, det var värdigt en andens aristokrat. Vid Thorssons
död skrev Rickard Sandler om honom: ”Det fanns en
korrespondens mellan Thorssons yttre anletsdrag och hans
inre väsen. Hans drag blevo med åren alltmera förfinade,
i ordets ädlaste mening förnäma. Voro de icke ett uttryck
för det karaktärens adelskap, som han förvärvat åt sig genom
att tappert och osjälviskt tjäna en hög idé? Hans kära drag
skola ej glömmas, medan vi vandra vidare på vår väg,
ödsligare sedan nu även han lagt ned staven.”
När Thorsson började bryta mark för socialismens idéer,
trodde det gamla samhällets bärare, att de socialdemokratiska
arbetarna voro fienderna utanför portarna, färdiga att rusa
in, slå sönder och bränna. Ännu långt senare sysslade den
borgerliga fantasin med barbarskogen som förkvävande växte
fram över samhällsåkern, hunnerna som lämnade ett
ödeland bakom sig, och bildstormarna som med raseri gingo löst
på omistliga kulturvärden. Den mörka skräcksynen försvann,
när i spetsen för segrande arbetarskaror lyste ett ädelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
