Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slagtsupen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hit med supen då! hväste tattaren och gaf Strömsten
plats att stiga upp, men höll sig fortfarande så, att
denne var i hans våld.
De båda männen gingo fram mot hörnskåpet, hvarur
Strömsten framtog två väldiga, gammaldags bränvinspokaler
och en flaska af tjockt slipadt glas, med Gustaf III:s
namnchiffer, hans enda arf af fadern. Han slog upp två supar och
behöll flaskan qvar i högra handen. Så stodo de midt emot
hvarandra, helsade med glasen och förde dem till munnen.
Tattaren höll knifven hotfullt som förut riktad mot Strömstens
strupe, men medan han drack, slappades för ett ögonblick
hans uppmärksamhet. Då föll Strömstens glas klingande till
golfvet och snabbt som en blixt svängde han den tunga
bränvinsflaskan öfver sitt hufvud med båda händerna, likt en klubba.
I nästa ögonblick föll den öfver tattarens hjessa med en så
förfärlig kraft, att det tjocka godset splittrades och Röde Aron
sanslös störtade omkull i sitt blod.
Strömsten vred knifven ur hans hand och drog ett djupt
andedrag.
— Satans rackare, mumlade han och sparkade undan
kroppen. — Jag skall lära dig att slå en oskälig kamp.
Han tänkte mindre på sin egen utståndna dödsfara, än
på den grymhet, som för flera veckor sedan begåtts mot
hans häst.
Öfvertygad, att Röde Aron haft någon medhjelpare,
tassade Strömsten fram till dörren och lyfte på klinkan till öfre
halfdörren. Något rörde sig derute och ett ansigte syntes
öfver luckans öppning.
— Fick han det? frågade en hes röst.
— Nej, men nu får han det! skrek Strömsten och slog
karlen i skallen med knifvens fäste, så att äfven han
tumlade omkull och färgade gårdens snö med sitt blod.
Strömsten lyssnade en stund, men då icke ett ljud hördes,
insåg han, att han befriat sig från alla sina fiender.
Han släpade nu Röde Arons sanslösa lekamen ut och
lade honom på snön bredvid kamraten. Ett rep, afsedt för
ett hölass, surrades väl om kropparne, och så skyndade Strömsten,
alltjemt i bara skjortan, ned till byn för att skaffa hjelp
åt tattarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
