Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora slagsmålet vid Bro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad han hört. Emellertid fick pojken lust att se, hur det
gick till när far skulle resa, och derför smög han sig ned ur
sängen och gled oförmärkt utefter väggen ut i köket.
Der-ifrån hade han, sade han, gått ut på backen och sett alltihop
bakifrån knuten. Hans utsago var dock icke allt för mycket
att lita på.
När Kristian Alexander sett dörren slå igen efter
Jakob, . väntade han ett ögnoblick, derpå böjde han sig öfver
■ Nikolaus och ruskade honom våldsamt. Tattaren vaknade och
riktade sina blodsprängda ögon med ett fånigt uttryck på
honom.
— Hvar är far, Kristian? frågade han.
— Gubbafan är stollig, svarade Kristian Alexander —
han var envis och ville, nödvändigt ut till Solbergspojkarne.
— Solbergspojkarne?
— Ja, de hålla derute. Jag kunde inte få gubben att
stanna inne. *Han ville ut och öfvertyga dem.
I samma ögonblick hördes två skött och ett
fruktanS-värdt skrik, gamle Jakobs dödsrop. Nikolaus nyktrade till
med ens, utstötte en ed och drog sin väldiga slidknif sdmt
var med ett språng utom dörren. Knappt var han
försvunnen, förr än ett nytt skrik ljöd, åtföljdt af en förbannelse.
Derpå var allt tyst. Ett par sekunder senare stod Nikolaus
åter inne i stugan. Hans slidknif var blodig och hans
an-sigtsuttryck var egendomligt och förvirradt.
—• Fan till gubbe! pustade han. Det är slut med
honom, men min själ gjorde han inte ända på Johan August
först. •
— Hör . på, Nikolaus, sade Kristian Alexander. Det är
nog bäst att du ger dig i väg med det samma. Inte vittnar
jag- mot dig, det kan‘jag svära på, och kanske det inte är
så farligt med de båda derute. Tag du din häst och kör upp
mot Femsjöhållet! Är det något lif qvar i dem, så skall jag
söka ber^a dem. Och inte skall länsman komma så brådt,
det lofvar jag dig.
Man hörde bullret af en bortrullande vagn. Det var
Ferdinand Solberg, som kuskade i väg nedåt slättbygden.
Samtidigt kom lille Jakob in, stortjutande och gråtande.
— Var du ute, din djeflunge? röt Nikolaus.
— Ja, skrek pojken. Jag såg alltihop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
