Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En jul i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med August Juliani märkvärdiga resa var det för öfrigt
en särskild historia. Han hade efter det nödtvungna besöket
hos sin orts polismyndighet påträffat sin forna fästeqvinna
Adelina Elisabeth Solberg, hästskojarens dotter, på Halmstads torg
dagen före julafton, då hon stod och sålde lerkärl för mor
sins räkning, omgifven af en flock ungar, af hvilka August
Julianus visserligen icke kunde med några faderskänslor helsa
de två minsta. Men sedan han på aftonen genompryglat
Adelina Elisabeth som ett första straff för hennes otrohet, var
den saken tillsvidare förgäten, och han gjorde ingen skilnad
mellan sina egna ungar och »styfsönerna», hvarken då det
vankades örfilar eller då hans faderliga ömhet tog sig uttryck
i karameller.
August Julianus hade för några år sedan vårdslöst knackat
sin kusin, lerkärlshandlaren August Ek, i skallen med en
makadamflis, och då omständigheterna varit synnerligen
försvårande, hade han fått ett drygt straff. Af obekant
bevekelsegrund hade han uppfört sig hyggligt och arbetsamt
under strafftiden och hade derför en liten vacker sparpenning
med sig, då han blef fri. Han såg derför intet hinder för
en försoning med den Solbergska familjen, och denna å sin
sida gjorde icke heller några svårigheter, emedan också den
var utan tak öfver hufvudet, alltsedan Adelina Elisabeths nye
fästman vräkt ut både henne och hela hennes anhang, då
tiden nalkades, att August Julianus skulle komma ut igen,
och efter som han besinnade, att icke alla hade lika hård
skalle som August Ek.
August Julianus hade derför köpt mat och dryck i
riklig mängd och så körde han upp mot bror sins med
Solbergskäringens vagn och henne sjelf och Adelina Elisabeth och
dennas talrika afkomma.
Färden hade varit lång och tröttsam och Solbergskäringen,
som icke försmått konjaken, låg redan och snarkade.
Barnen sofvo äfven, omvirade med mattor och sjalar.
Klockan var åtta på aftonen, då August Julianus
svängde upp för en liten skogsväg.
— Om tio minuter äro vi framme, sade han och tog
en klunk ur en plunta, som han derpå räckte Adelina
Elisabeth. Hon bara skakade på hufvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
