Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Martha på Backen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så stod saken, när Tattare-Göran kom på orten. . Martha
fortfor att njnta sitt sorgfria väsen och vara föremålet för
oändligt många uppträden, men gällde dock så der halft om
halft för Sones trolofvade.
Hvem Tattare-Göran var, blef aldrig utredt. Visst stod
han inför rätta och blef äfven dömd till lifstids straffarbete,
men aldrig fick man reda på hans ursprung. Troligen har
han aldrig varit mantalsskrifven någonstädes, och förmodligen
icke heller döpt. Han hade dragit än med den ena, än med
den andra tattarflocken genom Halland, varit med om allt
möjligt, men aldrig råkat i kollision med rättvisan. Han
kom ned till Hishult en sommardag och uppenbarade sig
först på kyrkvallen, der han höll på att förvrida hufvudet
på hela den qvinnliga ungdomen. Och så hade han lefvat
der ett par års tid, lifnärande sig hufvudsakligen genom
tjuf-skytte, då och då förförande en torparetös, då och då
piskande upp en dräng, stundom troligtvis föröfvande nattliga
inbrott hos bönderna. Detta blef dock aldrig bevisadt, ehuru
många gånger påstådt.
Tattare-Göran var ej som andra tattare. Han tillhörde
hvarken den röda eller svarta sorten. Han var lång till
växten, stark och smidig som en unggran, hvit i hyn, hade brunt
och lockigt hår, mörkblåa och milda ögon. Vackrare yngling
fanns ej i socknen och den tron var allmän att han var ett
bortröfvadt barn af adelsblod.
Tattare-Göran hade varit i socknen ett par år, innan han
sammanträffade med Martha på Backen. Det var som om
den vilde ynglingen undvikit henne. Martha hade nog gerna
velat se honom, men Göran gick henne alltid ur vägen. På
lekstugor och dansgillen syntes han ej gerna, ty pojkarne
hade alla ett godt öga till honom, och var också Göran allt
annat än feg, han hade dock under sina ströftåg bland
tattar-hoparne hunnit inhemta fördelarne af en defensiv krigföring
och att handskas med sina fiender en och en. Vid
kyrkvallen såg man honom heller aldrig mera, sedan kyrkoherden
en dag fått tag i honom och i all välmening sökt förmå
honom att sluta sig till kyrkan och bli en hygglig
samhällsmedlem. Och i skogarne, der han mest höll till, dit kom
Martha aldrig ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
