- Project Runeberg -  Tattare. Några historier från Halland /
60

(1899) [MARC] Author: John Wigforss
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur Folkardus blef menniska

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Folkardus kom nu ut från köket. Han var fortfarande
rätt blek, men blodflödet hade upphört.

Folkardus Jakobsson var en reslig, vacker pojke med
öppet ansigte och föga spår af tattartypen, om också hyn
och de matta ögonen vittnade om tidiga utsväfningar.

— Jag får tacka kommissarien och pastorn så mycket,
sade han med matt röst. — Och så skulle jag be
kommissarien släppa käringen och Jakob, om det kunde gå för sig.
Jag för ingen talan mot dem.

— Men det gör jag, din vase, och mot dig med. Tror
du det går an att mörda midt på häradsvägen?

— Jag har inte mördat någon, mumlade Folkardus. —
Om jag velat mörda Solberg, så hade inte mor slängt stenen
i skallen på mig.

— Låt mig behålla honom här, sade Dahlstedt till
länsmannen. — Du lär väl inte få säk med pojken och jag vill
göra ett försök med honom, ty han hör bestämdt till dem,
som kunna räddas.

Det lyste till i ( den unge tattarens ögon, då han hörde
Dahlstedts sista ord. -

Hur det nu resonnerades, nöjde sig länsmannen med
att häkta gumman för lösdrifveri och den barske
fjerdings-mannen gaf unge Jakob en privat, men derför icke mindre
grundlig afbasning.

Komministern behöll Folkardus några dagar och lockade
snart ur den unge mannen hans historia. Han hade varit på
god väg att trots sin ungdom bli en riktig kältring, då det
förskräckliga dramat vid Bro beröfvade hans far lifvek Men
från den dagen, då Ferdinand Solberg, hvilken inom
Jakobs-sonska familjen ansågs vara’gubbens baneman, blef frikänd,
hade käringen hvarje dag sökt intala Folkardus att hämnas
sin far. Allt som gossen växte till, började han inse och
lida af den pariasställning, hvari han och hans slägt befann
sig, och de ständiga maningarne från moderns sida till mord
och blodsdåd ökade hans vämjelse för tattarlifvet.

Han hade upprepade gånger sökt skaffa sig ordentlig
sysselsättning, men ingen ville veta af en tattare, helst af den
illa beryktade Jakobssonska slagtern När Dahlstedt fick
honom om händer, stod han på vippen att sjelf göra en ända
på sitt bedröfliga lif. Men presten lyckades rädda honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:41:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wjtattare/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free