Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Thamar, Herrens stammoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av samma öde som bröderna, uppsköt allt jämt med att giva
honom till man åt Thamar under förevändning, att han ännu
vore för ung att gifta sig. Den unga änkan måste under tiden
flytta tillbaka hem till sina föräldrar.
Vad var nu att göra för Thamar? Skulle hon gå miste om
den härliga upphöjelse som utan tvivel i aningen föresvävade
henne, den att varda stammoder åt Israels Konung? (Se
rörande Thamars sinnesstämning d:r Fjellstedts sinnrika
förklaring, s. 91). Hon beslöt att genom en list söka nå sitt
mål. — Jag är i en viss förlägenhet för att berätta det
återstående, men ”dem renom är”, heter det, ”allt rent”. För
övrigt måste vi, såsom det träffande blivit anmärkt, ”här
erinra oss, att den H. Skrift stundom inskränker sig till en
lugnt refererande framställning utan att uttala något, vare sig
klander eller gillande af det skedda.” — Hennes svärfader,
Juda, som kort därefter hade blivit änkling, skulle en dag
begiva sig till ett ställe vid namn Timnath för att klippa
sina får 21). Då Thamar fick höra talas om detta, ”bortlade
hon”, heter det ”sina enkekläder, betäckte sig med en mantel
och öfverhöljde sitt ansigte och satte sig utanför porten vid
vägen till Timnath, ty hon såg, att Sela var stor vorden, och
hon vardt icke gifven åt honom till hustru.”
När nu Juda kom gående vägen fram och fick se henne
sitta där — det hade förmodligen redan begynt att skymma
— trodde han, att hon var vad Bibeln på sitt enkla,
rättframma språk kallar ”en sköka”, d. v. s. en sämre, lös
kvinnsperson. I denna tro stannade han och tilltalade henne samt
föreslog — även här är jag något förlägen om uttrycken,
ty de ordasätt den H. Skrift här använder skulle, ehuru
fullkomligt på sak gående, dock just genom denna sin stora
21) En from sed, vilken ofta omtalas i den H. Skrift.
7. L. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
