Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varm vän han än var af den fornnordiska rörelsen, förstod han väl, att en
djupgående epok i den bildande konsten icke uppkommer genom skalders och patrioters
debatter. Hans ypperliga afhandling »De nordiska myternas användande i skön
konst» (1817) innehåller på 25 sidor det kärnfullaste och sundaste, som under det
gångna århundradet i vårt land skrifvits om bildande konst. Under det att Ling i
sin oreflekterade hänförelse ansåg allt vara vunnet, endast konstnärernas håg riktades
på de fornnordiska myternas ämnen, varsnade Geijer med kritisk skarpblick alla de
ofullkomligheter, halfheter och misstag, som nästan med nödvändighet måste framgå
ur premisserna för den eftersträfvade nya riktningen. Hans afsikt var att från de
bildande konsternas möjliga försök å denna bana aflägsna de misstag, hvartill ett
godtyckligt och ytligt mytologiserande med de nordiska myterna förer». Den konstnärliga
traditionens ok kunde ej med ens afkastas, och det skulle sannolikt endast bli fråga
om en lätt omklädnad af de grekiska gestalterna och nya namn på dem. Men »den
ur hvars skapande fantasi himmelska gestalter kvälla, dens minsta omsorg är det i
sanning, med hvad namn de också må nämnas». Ett af hans hufvudargument är
detta: »Hvad är det som den bildande konsten först och främst måste ge dessa
gestalter, om den ibland dem valde sina ämnen? Den sinnliga bestämdheten, utan
tvifvel. Men med denna kommer man nu ungefär tusen år för sent, och i allmänhet för
sent, så snart myten mistat sitt lefvande underlag i den nationela inbillningskraft och tro,
där den först rann opp och äfven hade sin sinnliga friskhet». — »Man gör ej mytologier
på fri hand, och man gör dem ej heller baklänges». Han uppvisade därtill, hurusom den
nordiska mytologiens personligheter »mer bestämmas genom sina handlingar för
tanken än genom sin gestalt för ögat». — »Men all handling förmänskligar . — »1
den mån gudarne endast såsom handlande kunna framställas, bli de människor, man
må för öfrigt benämna dem med hvad namn som behagas». De dragas därigenom
inom hjältesagans område, och den götiska stammens sagokretsar erbjuda de
härligaste ämnen, i synnerhet för målaren. Men farorna ligga också nära till hands,
»ty den nordiska hjältesagan är redan i sig själf så kolossal, att den lockar till
öfverdrift i framställningen». Allt beror på att konstnären »söker storheten i mått,
ej i omått». Författaren erinrar samtidigt därom att uttrycket af den ande, som
lefver i de nordiska myterna, eller af den nordiska anden i allmänhet, alldeles ej är
bundet vid dessa former. »Ingen form hör som sådan till poetisk salighet, men väl
det som ger alla former lif och anda.» Konklusionen af betraktelserna är denna:
»Endast så vida är en återgång till det gamla lofvärd och nyttig, som man med
detsamma alltid återgår till sig själf.»
Ling kunde ej erkänna, att verkligheten skulle på något sätt missgynna hans
drömmar, och tog Geijers uttalanden så illa vid sig, att han utträdde ur Götiska
förbundet, dock under bibehållen vänskap med sin snillrike motståndare. Någon
polemik i anledning af Geijers afhandling uppkom icke.
I »Eddornas sinnebildslära > framlade Ling ett par år senare sin uppfattning af
{+9+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
