Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på det nedärfdas och inlärdas grund, hade i det adertonde århundradet lupit linan
ut. Arfvet af renässansens kraft och gestaltningsförmåga hade mer och mer förtärts.
Synkretsen hade blifvit allt trängre, idealen allt konventionelare och disharmonien
emellan den vekligt epikureiska konsten samt litteraturens och politikens vidgade och
fördjupade syn på de samhälleliga förhållandena allt större. Rococokonsten speglade
vackert som en skimrande såpbubbla den utsökta krets, som dansade omkring den,
— och brast så lätt som en såpbubbla, utan att någon rörde vid den. Det var
legitimitetens fall på konstens område, lika naturligt och oundvikligt som störtandet
af samhällets ancien régime. Terrorismen hade här intet motstånd att öfvervinna.
Den enda svårigheten var att fylla den tomma platsen. Men hvad hjälpte det att
man ropade efter en ny konst! Hvad hjälpte det att man trodde sig äga en sådan!
En hel ny civilisation var i antågande, men den bildande konsten befann sig
åtminstone icke bland förtrupperna, öfverallt timrades nya samhällsbyggnader, öfverallt
förstod man, huru föga som vunnits och huru mycket som återstod att önska,
friktionerna mellan samhällets olika lager fortsattes och blefvo allt starkare. Samtidigt
fylldes vetandets olika områden af nya problem, hvilkas lösning måste medföra
förändringar i äldre lifsåskådningar. Men för grubbel och oro äro ord och toner bättre
uttrycksmedel än marmor, brons och regnbågens färgspel, och århundradet blef på
fantasiens område Goethes och Beethovens, senare Balsacs och Wagners; det finns
intet samtidigt namn på en målare eller bildhuggare att ställa i jämnbredd med dessa.
De mäktiga, ännu svårförklarliga krafter, som släckt elden på konsthärdarna,
hade nått äfven till Sverige, som under Gustaf lll:s tid sett ett frodigt inhemskt konst
lif uppspira. Den antikiserande riktningen hade tagit i besittning den tomma tron,
från hvilken rococokonsten hade flytt, men förmådde icke häfda sin rätt till
densamma. Den konstart, som jämförelsevis bäst höll sin prestige uppe, var
skulpturen, på en gång bunden och upprätthållen af de antikiserande principerna; men
Byström och Göthe efter Sergel — det var ändå bönder på en adelsman. I målarkonsten
var det fullständigt table rase. Ingenting kan bättre belysa den sorgliga dekadensen
än Per Krafft d. y:s utveckling. Vid tjugu års ålder hade han målat förträffliga
porträtt, genom hvilka han framstod såsom ett af sin tids mest lofvande
konstnärs-ämnen. Han reste ut och blef elev af David — för att efter återkomsten mer och
mer stelna i ett hårdt och uttryckslöst manér och utveckla ett fabriksaktigt
snabbmåleri, vare sig det gällde porträtt eller »Haupt- und Staats-actionen» ur samtidens
historia. Äfven Westin hörde till de från början talangfulla konstnärer, hvilkas
möjligheter gingo förlorade under dyrkandet af tidens konventionela ideal. Limnell,
liksom Westin elev af Masreliez, hade af naturen vida mindre förutsättningar än de
båda nyssnämda men gick samma jämna lunk som de och med alldeles likartadt
resultat. En ljusning börjar man däremot varsna i Sandbergs och Fahlcrantz’ konst.
Båda voro starkt påverkade af de nyare litterära strömningarna och hade deltagit i
göternas utställning 1818. Fahlcrantz var under denna period vår ende landskaps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
