Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samhet vunnit ett namn bland den tidens franska sedeskildrare. Så blef emellertid
ej fallet. De 700 riksdaler, med hvilka han sommaren 1838 anträdt sin resa,
hade redan i januari 1839 smält så mycket ihop, att han med oro måste tänka
på den dag, då penningarna ej ens skulle räcka till en återresa till Sverige — och
innan detta blef fallet ville han ge sig af hem igen. Förgäfves föreställde honom
Wetterling, huru oklokt ett sådant steg skulle vara, förgäfves erbjöd honom hans
vän Branting en penningeförsträckning för den närmaste framtiden. Wahlbom hade
fått en pinsam erfarenhet af huru litet han skulle vara hjälpt med tillfälliga
understöd och smålån, och då Scholander vid en något senare tidpunkt af Parisvistelsen
erbjöd honom att ställa sin kassa till hans förfogande, afspisade honom Wahlbom
kärft med orden: »Låna mig 100,000 francs — eller lämna mig i fred.» En sista
möjlighet syntes det Wahlbom vara, om han kunde af någon förläggare få beställningar
på små vignetter och kompositioner att rita på trä och själf gravera — en färdighet
som han med sin föregående öfning i de andra grafiska konsterna lätt nog trodde
sig kunna vinna. Då äfven detta slog fel, fattade Wahlbom sitt beslut att fara hem
igen och återtaga sin lärarebefattning vid centralinstitutet, och han hade redan utsatt
resdagen till den 1 eller 2 april — då en gynnsam vändning af hans öde satte
honom i tillfälle att stanna kvar.
Sveriges minister i Paris var ända sedan 1818 excellensen grefve Gustaf
Löwen-hjelm, om hvilken T. G. Rudbeck säger att »han var såsom svensk den sista
lämningen af Gustaf III:s ridderliga hof, såsom minister i Paris en nationaliserad
fransman till så väl yttre som lynne, och dock verklig svensk till hjärtat, ty ingen kunde
högre än han älska sitt fädernesland och dess ära». Den gamle origenele
excellensen med det ungdomligt lifliga väsendet hyste både vittra och konstnärliga intressen
och plägade öppna sitt gästfria hem för de unga svenska konstnärerna. Wahlbom hörde
till dem som han inbjöd och intresserade sig för. Det är sannolikt, att det var i
Löwenhjelms salonger som Wahlbom gjorde bekantskap med den sedermera såsom de
svenska järnvägarnas främste förkämpe så ryktbare grefve Adolf Eugéne von Rosen.
Denne hade hört talas om Wahlboms blottställda belägenhet. Han fick se några af
hans teckningar och kände sig på det lifligaste manad att göra något för räddningen
af så rika anlag. Med möda förmådde han Wahlbom att åtminstone uppskjuta sin
afresa, till dess grefve von Rosen återkommit från en kort resa till England, där
han ville söka skaffa honom en lämplig beställning. 1 London visade von Rosen ett
urval af Wahlboms handteckningar och akvareller för konsthandlaren och
konstkännaren Colnaghie och utbad sig dennes råd angående konstnärens framtid. Colnaghie
gaf konstnären de största loford samt köpte en teckning och en akvarell. Något
råd om hvilket område Wahlbom borde välja kunde han icke gifva, ty, sade han,
»jag är öfvertygad att får artisten lefva, kommer han att excellera i hvilken genre
som helst, enär han tyckes hafva snart sagdt lika stora anlag för allting». Vigtigare
för Wahlbom blef emellertid en stor beställning, som genom grefve von Rosens
{+44+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
