Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
akvarell, äfven af den större sorten, kunde Wahlbom komponera och utföra på åtta
dagar eller mindre, och på den summa han därmed förtjänade hade han sitt
uppehälle i en månads tid och kunde, så länge den räckte, öfverlämna sig åt studier,
besöka muséer och kopiera de gamle mästarne i Louvre.
Således fullt upp med arbete, tillräckliga inkomster, känslan af att gå framåt
som konstnär. Lifvet log en kort tid mot honom — och så kom slaget. En
finansiel kris hade uppstått, som sträckte sina verkningar äfven till
bokhandelsvärlden, och firman Orr måste förklara sig insolvent. Det arbete, som kanske skulle
gjort Wahlbom till en europeiskt ryktbar illustratör eller åtminstone gifvit honom
en fast grund för fortsatta sträfvanden, kunde icke utkomma. Det stod nu ingen
vid hans sida, som kunde taga sig af hans sak, och i missmod och penningenöd
lät han en spekulant — herr Dubois eller någon annan — få köpa allt hvad som
fanns fullbordadt af den stora illustrationsserien.
Från Stockholm skref Boye 1841 till landskapsmålaren G. W. Palm: »Wahlbom
har skickat oss pennritningar och lavier som äro riktiga mästerstycken. Han
hörer äfven till dem som med en stor talang förföljas af ödet att beständigt vara
nödsakad arbeta för sin existens utan att blifva riktigt understödd genom publika
medel. Det är evig synd och skada för en så utmärkt skicklig artist.»
Af Wickenberg finnes ett litet karakteristiskt yttrande från samma tidpunkt,
äfvenledes i bref till Palm: »Wahlbom börjar få sälja några af sina teckningar, är
sig för öfrigt lik, är filosof och nyttjar en rock, som kostar blott 15 fr. ny.» Själf
sålde Wickenberg vid denna tid för höga pris så många taflor han kunde hinna
måla, hade en våning med tre rum och atelier vid Rue de la Bienfaisance och gick
förmodligen som en parisisk celebritet klädd efter sista modjournalen.
Vid denna tid fick Wahlbom besök af en af vännerna i »Plejaderna», friherre
Rudbeck. Han bodde då, jämte några andra svenskar, mest artister, ej långt från
Palais Royal, i det lilla Hotel Beauvais, hvilket namn gästerna, »för dess mindre
goda beskaffenhet», i dagligt tal ändrade till Mauvais. Under table d’hoten (som kostade
35 sous) lade Rudbeck märke till en liten man med intelligent utseende, som satt
snedt emot dem, och frågade Wahlbom, hvem det var. »Det är en synnerligen
lofvande yngling», svarade denne. »Han kommer nyligen från Spanien och medför
präktiga etyder». Medan svenskarne efter middagen drucko kaffe och ett »petit
verre > på en balkong, presenterades Rudbeck för Egrön Lundgren — det var honom
som samtalet vid bordet hade gällt — och inbjöds att bese Lundgrens atelier —
ett helt litet rum med ett stort fönster. Bland de många taflor och etyder, som
prydde väggarna, fäste sig Rudbeck i synnerhet vid ett kraftigt utfördt munkhufvud.
Medan han betraktade det, blinkade Wahlbom åt honom och yttrade halfhögt endast:
»Nå, hvad sade jag!»
Egron Lundgren var den af konstnärskamraterna, som närmast slöt sig till
Wahlbom. Det heter i ett af Lundgrens bref till hemmet (juli 1841): »Wahlbom
{+48+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
