Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville emottaga den fattige ölandsbondens gåfva, huru gerna gossen också
kunde önska sig den erbjudna hästen. Och hvem erinrar sig icke ur de
samtida berättelserna, då han i fadems sällskap gick öfver ängen vid
Örstigs-näs och man varnade honom för ormarna, huru han då utbrast: »Gif mig en
käpp, att jag må slå dem ihjäl!» Fadern, annars så sträf och allvarlig, stod
bredvid och log och sade, full af stolthet och glädje: »Tro ej att han är rädd!»
■— Det var samma oförskräckta mod redan hos barnet, som man sedan skulle
beundra hos mannen på valplatserna i Euifcpa.
Det klemades ej med Gustaf Adolfs uppfostran. Att utveckla en sund
själ i en sund kropp var dess högsta regel. Föräldrarne läto honom från de
spädaste åren följa med hvart de sjelfva foro. Han var ännu icke sex år, när
han år 1600 gjorde sin första fård öfver Östersjön; vid återfärden stängde
isen vägen öfver hafvet, och han togs då med midt i vintern genom Finland
och rundt om Bottnen: det var första gången en svensk furste gjort denna
färd. Karakteren af hans uppfostran i det stränga och allvarliga
föräldrahemmet tecknar Axel Oxenstjerna i det ofullbordade utkastet till Gustaf
Adolfs historia med dessa ord: »Såsom hans fader var en allvarsam regent och
stridbar herre samt hans fru moder af mod och sinne hög och ädel, så vardt
han ock strängt uppfödd och hållen till arbete, dygd och mandom.» Man
kan tillägga äfven till tarfligliet. I det hof, der konungen förbjöd hoffolket
att bena strömmingen och drottningen berättas ha utmätt tråden för
sömnaden, lärdes inga yppiga vanor. Derifrån kunde utgå fältherren, som i de
ryska och polska krigen delade vilkor med den ringaste soldat. De moraliska
intryck, Gustaf Adolf mottog af dessa föräldrar, voro djupa och helt visst i
allmänhet goda; Karl IX:s vackra minnessedel, full af ypperliga lefnadsregler,
visar dem från den upphöjdaste sidan. Men allt igenom goda voro de dock
icke. Partilidelsen hväste redan kring hans vagga, och under uppväxten
trädde han in i en sfer af misstänksamhet och oförsonligt hat mot politiska
motståndare; ända in i barnets oskyldiga lekar trängde erinringar från det
borgerliga krigets blodscener. Men dessa intryck förmådde dock ej att sätta fläckar
i hans af naturen rena och ädla sinne. Gustaf Adolf upprätthöll sin faders
verk och gaf åt hans minne all den ära det i öfrigt förtjenar, men den samme,
som i sin barndom lekt bödel för dem, hvilka fadern dömt som förrädare
och hvilkas hufvuden han tagit på allvar, blef den, som försonade hvad Karl IX
lemnat oförsonadt och som utplånade sista spåret af den borgerliga tvédrägten.
Denna medfödda mildhet och ädelhet i sinnet, denna rena mensklighet i
ordets högsta mening är det första i ögonen fallande karaktersdraget hos
Gustaf Adolf och det som beherskar alla de öfriga. I de yngre åren
af-tecknar det sig så mycket skarpare mot bakgrunden af den kalla hårdheten
hos dem under hvilkas ögon han uppväxte, och på höjden af hans bana, när
han träder in i det tretioåriga krigets råa och omenskliga våldscener, är det
detta drag af ren och upphöjd mensklighet, »om lyfter honom så högt öfver
den urartade samtiden och som omgjutit hans gestalt med idealitetens skimmer.
Vid återkomsten från Livland 1602 begynte hans uppfostran under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
