Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fosta trontal till ständerna vid Örebro riksdag; derefter är han att betrakta
som fadems medregent. Ej med orätt har Axel Oxenstjerna betecknat
verkliga begynnelsen af Gustaf Adolfs regering från danska krigets utbrott, våren
1611. Vid Karl IX» tilltagande sjuklighet öfverflyttades redan då
regeringsbördan på honom. I detta krigs första skifte gjorde han också sina första
lärospån i vapenyrket.
Krigiska lekar omvexlande med ridderliga öfningar, jagt och ridt hade
utgjort förströelserna mellan hans ungdomsstudier. Ännu ej femtonårig, redan
innan han efter riddarsed högtidligen iklädts harnesk och vapen och förklarats
»varaktig» — det skedde inför ständerna i Örebro 1611 — hade hans lust stått
till att föra det befäl i ryska kriget, som skulle göra Jakob de la Gardies
namn odödligt. Men den gamle konungen, hans fader, hade ej velat gifva
sitt samtycke dertill, och det var ej heller under fälttåg mot barbariska fiender,
som Gustaf Adolf skulle finna utbildning för sina faltherregåfvor. Såsom ett
af de vigtigaste momenten i hans utveckling på detta område är
otvifvel-aktigt att anse den undervisning, han mottog af de krigare från alla länder
och folk — äfven italienare och spaniorer — livilka efter stilleståndet emellan
Nederländerna och Spanien 1609 vändt sig till norden för att der söka sin
lycka. Full af beundran för sin frände, det nederländska krigets hjelte,
Moritz af Oranien, inhemtade hän af dessa hans läxjungar den moderna
krigskonsten på den punkt, dit den af honom blifvit förd: här tog Gustaf
Adolf utgångspunkten för sina egna omskapningar af krigskonsten. Han
behöfde ej gå till utlandet: utlandet hade kommit att undervisa honom;
forskande och frågande syntes han dagarna i ända i dessa krigares sällskap.
Fadern, alltid uppmärksam* på hans utbildning, hade sjelf uppmuntrat honom
att så begagna deras närvaro vid hofvet.
Samla vi då till en bild dragen af den unge Gustaf Adolf, sådan han
rar, då han stod i begrepp att såsom konung framträda på den historiska
skådeplatsen, faller främst i ögonen, jemte en slösande naturs rika gåfvor,
den ovanligt tidiga utvecklingen. Den grekiske Alexandros var tjugu år,
den romerske Augustus nitton, när de togo makten i besittning, men ännu
ej sjuttonårig lajle Gustaf Adolf sin hand vid Sveriges statsroder och förde
dess härar: en loftalare kunde säga vid hans graf, att det var, som om han
aldrig varit barn, utan en konung från vaggan. I hans yttre stod med
sällsynt renhet den nordiska typen speglad. Alla de drag, hvilka söderns folk
pläga sammanfatta under denna, fimnos hos honom förenade: den ljusa, skära
hyn, de visserligen regelbundna, men ej med sydländsk skärpa tecknade
anletsdragen, de blå ögonen med det innerliga uttrycket, öfver hvilka pannan
hvälfde sig hög och ljus, och slutligen det guldgula håret. Det var ett yttre
som frapperade sydländingen; italienaren kallade honom il re d’oro:
guldkonungen. Detta utseende, denna nordiska adelstyp, var ett arf från
fädeme-sligten, ej af fadern, som var mörklagd och med skarpa drag, men af farfadern.
Afven växten liknade mera farfaderns än faderns; reslig och kraftfull hade den
onder vapenöfhingar och den nordiska uppfostrans härdning tidigt hunnit till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
