Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Danmark. 1611—1613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sida fläckades, enligt ofvan anförda berättelse, efter segern af en illbragd, som
emellertid betecknande för tiden omtalas i en ton af förhärligande: när fru
Emerentia i sin stuga fann tretio fangna danskar som klagade ofrer hunger,
emedan de ej fått något att äta på tvenne dagar, svarade hon, att de strax
skulle bli tillfredsstälda, och lät så leda dem ut och med kallt blod döda dem.
Hon vägrade äfven fienden att sjelf begrafva sina döde, »emedan, sade hon,
då Gud unnat att slå dem ihjäl, de segrande väl också kunde begrafva dem».
Från Gullberg drog den danska hären till Ny Lödöse, som intogs och
erhöll dansk besättning. Om den förra berättelsen är sann, kan det odåd som här
utfördes betraktas såsom hämdoffret åt de på Gullberg dräpta fångarne. I Ny
Lödöse nedgjordes nämligen hela den manliga befolkningen, ett par hundra till
antalet ; endast qvinnor och barn skonades. Elfsborg var af det timade
forberedt. Ett allvarligt angrepp på denna fästning gjordes ej heller; den beskjutning
som företogs gälde enligt danska uppgifter mera de vid slottsbryggan
liggande krigsskeppen än sjelfva fästningen. Men härifrån gick häxjningståget
in i Vestergötland. Detta landskaps sydvestra del, tolf mil inåt landet,
undergick nu under Kristian IV: s hand samma öde, som samtidigt drabbade
Skåne och Halland under Gustaf Adolfs och hertig Johans. Enligt en
uppgift skola öfver 3 000 gårdar ha blifvit förstörda; så många nämdes
åtminstone vid den tacksägelse öfver framgången, som vid återkomsten hölls i
. Varbergs kyrka. Gräfsnäs fasta slott i den vackra dalen kring sjön Anten,
slägten Lejonhufvuds stamgods, blef intaget, och rikt byte gjordes der, emedan
traktens invånare fört sin egendom dit i förvar. Det antändes; så äfven
städerna gamla Lödöse och Skara, der blott domkyrkan och några få hus
stodo qvar. Landstormen restes i Vestergötland, och omsider drogo sig de
häijande skarorna åter nedåt Halland.
En dag mot slutet af februari 1612 kommo konung Kristian och hertig
Georg åter öfver gränsen på väg till Varberg. Det är troligt, att de, kommande
från det inre af Vestergötland, tagit en genväg öfver sjön Masens is. Från
denna sjö utbreder sig mot söder mellan höga, då ännu skogbevuxna
klipphöjder en långsträckt dal inom Skällinge socken, som bär namnet Kölleryds
hed. Mot vester sammanhänger denna med en annan liknande dalgång,
Frägnareds kärrtrakt, hvarigenom man kan komma in på vägen till
Varberg. På Kölleryds hed stötte plötsligt de begge skaror samman som
för-härjat Vestergötland och Halland. Danskarne kommo trötta af dagens marsch
med slintskodda eller oskodda hästar; hertig Johans och Jesper Cruus’ trupper,
som nyss förut jagat den danska förtrafven under hertig Ernst af
Sachsen-Lauenburg på flykten, tyckas ha passat på sin fiende. Det var i skymningen
träffningen begynte, och den slutade snart med danskarnes flykt in genom
Frägnareds dalgång på vägen mot Varberg. Svenskarne förföljde inemot
två mils väg, således ända fram emot fästningen. På sjelfva valplatsen lågo
300 fallna och* bland dem några män af Danmarks förnämsta adelsslägter,
bland andra Frands Rantzau, den äldste af de tre bröder Rantzau, den
ryktbare Johan Rantzaus sonsöner, som förde befäl i detta krig, Sten Rosen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
