Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Danmark. 1611—1613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
besköts fran skeppen, men Mårten Krakou, som förflyttats hit från Gullberg
fore des3 dagtingan, höll sig lika tappert här. Kristian IV steg sjelf i land
och besåg fastet; en landstigning af de medförda trupperna vågade han dock
ej företaga. Det var redan in på hösten, och han fruktade att bli qvarhållen
af stormarna. Den 10 (20) september 1612 lyfte han ankar och lemnade
stock-holmsskären, ntan att ha åstadkommit annat än den förskräckelse för en
landstigning, som utbredt sig rundt om i det mellersta Sverige. Hufvudstaden hade
redan begynt att uppföra befästningar mot den väntade fienden; dalkarlarne
hade som i Kristiem I:s dagar skyndat ned till dess undsättning. Från
Jönköping ilade den unge konungen, åtföljd af endast två följeslagare, knapt
åter-stäld från den farliga sjukdom, han ådragit sig under fälttåget mot Rantzau.
Han kom till Stockholm den 9 september på natten; några timmar derefter
hade han Tedan satt sig i spetsen för Mönnichhofens trupper, som då nyss
anländt på sin äfventyrliga väg från Trondhjem, och begaf sig med dem ut
till Vaxholm. Men innan han hunnit fram, var Kristian IV redan afseglad.
Det stora kriget kunde härmed anses slutadt.
På begge sidor längtade man efter fred, i Danmark icke mindre äu i
Sverige. Offren hade varit för stora i förhållande till de vunna
framgångarna, och man ryggade tillbaka för ett nytt fälttåg. Dessutom väckte alltid
i Danmark en konung omgifven af främmande soldtrupper farhågor hos rådet
och adeln; de önskade derfor fred och afväpning. Kristian IV:s egna
hjelp-källor voro uttömda. Och äfven utifrån kommo maningar till fred. De.
protestantiska makterna i vester, England och Holland, hade sökt förebygga
utbrottet af ett krig som detta mellan trosfÖrvandter, i en tid af fara for
alla. Under dess fortgång hade alla makters intressen blifvit berörda genoni
det hänsynslösa sätt, hvarpå Kristian IV utöfvat Danmarks häfdvunna
höghetsrätt* i Öresund ocli Östersjön. Östersjöhandelns frihet syntes i fara, och Gustaf
Adolf hade ej försummat att begagna sig deraf vid sina underhandlingar med
hansestäderna och Holland, i det han, för att vinna deras bistånd, stält sjelfva
grundvalen för Danmarks tillvällade höghetsrätt, öresundstullen, i fråga. I
den fara som häraf uppstod för Danmark låg en ny maning till fred. Också
afvisades ej nu som vid krigets början de anbud om bemedling, som
fredsmäklaren framför andra i alla samtidens strider, James I af England, gjorde
genom sina båda utskickade, Anstruther i Kjöbenhavn och Spens i
Stockholm. På möten om fångarnes utvexling under sommarn 1612 följde på
hösten efter åtskilliga förhandlingar en fredskongress, i hvilken de båda
rikena represeuterades af sina rikskanslerer, Axel Oxenstjerna och Kristian
Friis, jemte tre riksråd från hvardera sidan. Men det var ett fredsmöte under
vapen; Kristian IV hade ej velat medgifva stillestånd, så att sköflingar och
ströftåg på gränserna fortsattes midt under fredsunderhandlingarna.
Mötesplatsen var en af de gamla på hvilka gränsmötena plägade hållas,
vid Sjöared i Lagadalen. Närmaste ort på svenska sidan var Ulfsbäck, på
danska Knäred; här bodde de båda gesandtskapen, och fredslutet fick sitt namn
af den senare, kanske derför att den engelske medlaren, Anstruther, äfven uppe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
