Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Danmark. 1611—1613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höll sig der. På en bro öfver gränsbäcken höllos sammankomsterna; å ömse
sidor voro tält uppslagna, dit sändebuden drogo sig tillbaka vid öfverläggningar.
Den 29 november (9 december) 1612 — det var just första söndagen i
adven-tet — hölls den första sammankomsten, som öppnades med ett tal af den
svenske rikskansleren under ceremonier som visade, buru afuudsjukt begge
rikena äfven i det yttre häfdade sin sjelfständighet och likställighet. Från
dansk sida uppstäldes såsom förberedande fredsvilkor erkännandet af Danmarks
fordringar i de fyra punkter, som kunde betraktas som krigets orsaker,
nämligen med afseende på Sonneburgs slott på Ösel, vapnet tre kronor, Lappland
och tullfrågan. Axel Oxenstjema rådde konungen, som från lägret vid
Ver-namo följde förhandlingarna, att antaga dem, och den 13 december erhölls
Gustaf Adolfs medgifvande dertill. Gustaf Adolf var beredd till ännu större
eftergifter. Han hade verkligen medgifvit sina fullmäktige att, så franjt ej
fred på andra vilkor kunde vinnas, för evärdliga tider afstå Elfsborg med två
tilliggande härad. Men på denna punkt af förhandlingarna fordrade
dan-Gtame icke blott Elfsborg, utan äfven Ny Lödöse och Gullberg samt Öland.
Då beslöt Gustaf Adolf att midt under fredskongressen, i sjelfva juldagarna,
företaga ett angrepp på Elfsborg. De danska fullmäktige skyndade härvid
till Halmstad, der Kristian IV för att vara i närheten af underhandlingarna
uppehöll sig, och förmådde honom att återlemna alla eröfringar mot
ersättning för krigsomkostnaderna; det fordrades till en början ett skadestånd af
tvä millioner däler eller 100 000 för hvaije månad kriget varat. De
engelska sändebuden bragte nu saken efter åtskilliga prutningar i ordning, och
den 18 (28) januari 1613 undertecknades fredsfördraget.
Genom denna fred blefvo först och främst de sväfvande frågor afgjorda,
om hvilka tvistats på gränsmötena sedan sista freden i Stettin (1570). Sverige
nedlade sina anspråk på Sonneburg, och Danmark blef derigenom obestridd
lierre öfver Ösel. Tvisten om tre kronor löstes så, att begge medgåfvo
hvarandra rätten att föra dem: för Danmark blef denna rätt sista minnet af de tre
rikenas förening, men den skulle ej innebära något anspråk på förnyande. 1
den fråga, som varit en af hufvudanledningama till kriget, Sveriges anspråk på
den norska Finmarken, till grund hvarför det åberopat både en något dunkel
liäfd och Rysslands afträdelse i Teusin (1595) af hvad det aldrig besuttit, vek
Sverige tillbaka: det nedlade alla anspråk på sjölapparnes land mellan
Titis-ocli Varangerfjord och på högheten öfver hafvet i dessa trakter; fjällryggen
skulle äfven här utgöra gränsen mellan rikena. Den gamla tullfriheten mellan
de skandinaviska rikena bekräftades; i denna inbegreps också Sveriges
tullfrihet i Öresund. Sverige förband sig att ej belägga handeln på Livlands
eller Kurlands hamnar med hinder; i kraft af sina anspråk på böghetsrätt
öfver Östersjön fordrade Danmark detta, och Sveriges medgifvande tolkades
som ett erkännande af dessa. Begge rikena återstälde de gjorda eröfringaraa,
Sverige Jemtland och Herjedalen, Danmark Öland och fästningarna, men som
pant för krigsskadeståndet, hvilket bestämdes till en million daler
silfver-mynt (riksdaler specie) att betalas inom sex år, behöll Danmark för lika lång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
