Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Ryssland. — Freden i Stolbova 1617 - Striderna vid Bronitsi och Staraja Russa - Belägringen af Pskof, 1615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som i en framtid skulle kämpa vid Gustaf Adolfs sida i slaget vid Breitenfeld,
åt hvilken detta företag var uppdraget. Han hade mött konungen i Viborg,
der öfverenskommelse träffats: med i Nederländerna värfvadt krigsfolk skulle
han segla till ishafstrakterna, och svenskt folk från Norrland skulle efter
eröfringen besätta Kola. Planen blef dock, obekant af hvad skäl, icke utförd.
Från Finland gjordes emellertid angrepp på dessa trakter. Efter åtskilliga
småträffningar ingicks en gränsfred mellan Kajana och klostret på ön Solovetsk
i Hvita hafvet. Olonets på andra sidan Ladoga lofvade underkasta sig Sverige
efter Hans Muncks lyckliga träffning vid Uukuniemi.
Ännu en gång återvände Gustaf Adolf till denna krigsskådeplats. Han
hade efter Gdofs eröfring rest tillbaka till Sverige, lemnande befälet åt Evert
Horn, då de la Gardie följt med till Sverige. Att gå försvarsvis tillväga
och att ännu en gång söka förmå Novgorod att som en särskild stat förena
sig med Sverige under hans spira var den instruktion han lemnat. Denna
plan hade mött samma motstånd som förut: hellre gå under än skiljas från
Moskva hade varit Novgorods svar. Att genom ett angrepp på det för
Ryssland vigtiga Pskof nu framtvinga freden var Gustaf Adolfs afsigt, när han
1615 på sommarn åter gick öfver Östersjön. Fredsanbud hade han redan
förut låtit Evert Horn göra från Novgorod, men tsar Mikael, nu herre öfver
hela det öfriga Ryssland, hade ej ens velat sända fullmäktige. Konungens
ankomst till Narva och faran för Pskof böjde emellertid motspänstigheten, och
fullmäktige utlofvades. Fredsmäklare hade också skyndat till. Hela
karakteren af det nya fälttåget blef alltså en fredsunderhandling under vapen.
Den 8 juli landade Gustaf Adolf vid Narva med nya krigsförråd och
förstärkningar från Sverige; den 30 stodo han och Evert Horn i spetsen för
en utvald här framför Pskof. När slagordningen på morgonen samma dag
utbreddes framför stadens murar, gjorde det ryska rytteriet ett utfall, och i
den skärmytsling som dervid uppstod föll jemte några få den tappre Evert
Horn, träffad af en fiendtlig kula. Det var den första motgång som mötte.
Segraren i så många träffningar, stormaren af så många fästen hade fallit
liksom af en slump just framför det mål, hvarmed han trodde sig skola kröna
sin segerbana, lemnande efter sig ett af Sveriges ädlaste hjelteminnen; Gustaf
Adolf sörjde honom djupt och infann sig följande året på Kankas, då hans
stoft staddes till fädernegrafvens hvila under de fanor han sjelf eröfrat.
Staden Pskof, ej långt från sydligaste stranden af Pejpus, var en af de
vigtigaste punkter i dessa trakter, af Ryssland betraktad som dess säkraste
gränsvärn mot Livland och af Polen och Sverige städse önskad som förborg mot
detta land. Den var starkt befäst, på ryskt vis omgifven af höga stenmurar,
inåt stärkta med bålverk af jord och pallisader, späckade med torn. Liksom
Novgorod och Moskva hade Pskof sitt Kreml, beläget i hjertat af staden på
näset mellan floderna Pskova och Velikaja; der omkring utbredde sig stadens
fyra delar, alla muromslutna. Öfver bastionerna, murarna och tornen med
deras skottgluggar reste sig tinnarna af 46 kloster och kyrkornas
byzantinska kupoler, täckta med hvitt jembleck; högst tronade hufvudkyrkans i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
