Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Ryssland. — Freden i Stolbova 1617 - Belägringen af Pskof, 1615 - Freden i Stolbova, den 27 febr. 1617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med upphäfvandet af Pskofs belägring och konungens afresa derifrån
var det egentliga kriget slutadt. Vapenstillestånd och ströftåg af fiendtliga
kosackskaror, hvilka, när vintern kom, på skidor trängde ända in i Nötebörgs
län, aflöste derefter hvarandra. Om det lyckats Gustaf Adolf att intaga Pskof,
skulle Sverige varit herre öfver hela landet mellan Pejpus och Ilmen, men
utgången hade visat, att de svenska eröfringaraas tid var förbi, när Ryssland
genom det nya tsardömet åter vunnit inre enhet. Å andra sidan var man nu
i Moskva kommen till insigt om omöjligheten att återtaga de förlorade
områdena i norr, helst medan man på samma gång hade att värja sig mot de
krimska tatarerne i söder och polackarne i vester; ty Polen fortsatte allt jemt
kampen för Vladislavs tronföljd med oförminskad förbittring, hvarigenom i
sjelfva verket detta land, fast mycket mot sin vilja, bidrog till den lyckliga
utgång kriget fick för Sverige.
Nöden och bristen voro under dessa omständigheter de svåraste fienderne.
I Novgorod herskade vintern 1615—1616 fullkomlig hungersnöd; konungen
måste mynta sitt ressilfver till stadens undsättning. Kanonerna på Revals vallar
pantsattes för krigsfolkets underhåll. Med möda kunde dessa från alla land
sammanlupua skaror hållas tillhopa, bland hvilka saporogiska kosacker och tatarer
omtalas vid sidan af äfventyrarne från vesterlandet. Men svenskarne
förblefvo dock intill fredens afslutande i oqvald besittning af hela det eröfrade
området, och de befäste sig ytterligare inom detta: åtta starka fästen utom
Stora Novgorod voro i deras våld; från skansarna på en ö i Velikaja
beherskade de flodfarten till Pskof, och längst bort i öster vid mynningen af Svir,
Onegas utlopp i Ladoga, bygdes en pålhamn för Sveriges flottor på denna sjö.
Det är nu ej längre krigsrörelserna, utan fredsunderhandlingarna
som träda i förgrunden. De leddes på svensk sida af Jakob de la Gardie
med samma djerfva tilltagsenhet och samma sega uthållighet, som han förut
ådagalagt i ledningen af kriget. De fordringar som framstäldes, när
ändtligen lejdebrefven blifvit utvexlade, visa oss den svenska politiken i dess
djerfvaste flygt. De gingo ut på ingenting mindre än att bevara Novgorod under
den svenska kronan och på samma gång åt Finland förvärfva dess stora
naturliga gräns i norr och nordost, Ishafvet och Hvita hafvet. Men dessa
fordringar funno i den engelske medlaren en afgjord motståndare. Englands politik
bestämdes redan af dess handelsintressen, och allt sedan under sökandet efter
en nordöstlig genomfart till Indien Richard Chancellor ett halft århundrade
förut återfunnit ishafsvägen till dvinatrakterna, nordbornes gamla upptäckt,
hade Ryssland blifvit en af den engelska handelns förnämsta marknader.
Huru skulle då England kunna medgifva den uppåtsträfvande nordiska makten,
som redan tillräckligt förrådt sin traktan efter besittning af Östersjöns kuster,
att också fatta fast fot vid Hvita hafvet och bemäktiga sig den uråldriga ryska
handelsmetropolen vid Volkov! — Gustaf Adolf hoppades emellertid finna
bistånd för sina planer hos den andra af de begge stater i vester, hvilka under
detta tidhvarf täflade om verldshandeln, och såg med glädje en nederländsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
