Sveriges storhetstid, från år 1611 till år 1718 / 71 (1881) Author: Magnus Höjer, Martin Weibull Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - Omständigheter vid trontillträdet - Konungamakten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

insaga inför samtid och efterverld, att han ej fört krig för krigets skull:
behöfver väl Sverige i denna sak något annat vitnesbörd än hans eget?

Denna tafla är den rätta förgrunden för Gustaf Adolfs inre styrelse;
deri ligger måttstocken för dess bedömande till både sträfvanden och
följder. Men taflan skulle vara ofullständig, om man ej derjemte uppkallade för
sig bilden af ett folk, som redan vid tronskiftet endrägtigt samlat sig kring
sin unge konungs tron, derför att denna i dess ögon betydde Sveriges
religiösa och politiska sjelfständigliet, så länge ännu den katolske konungen i
Polen fortfor att förfäkta sina tronanspråk. Samdrägten mellan konung och
folk är denna styrelses stora betecknande drag, och det träder oss till möte
redan från dess första ögonblick.

Konungamakten var det svenska samhällets medelpunkt; den hade
skapat den nationela oafhängigheten och
den inre enheten. Det låg i denna makt,
sådan som den framgått med Gustaf I ur
den stora fosterländska frihetskampen och
sådan som den vidare utvecklat sig med
Karl IX under den religiöst politiska
striden mot Sigismund och stormännen,
något af en folklig diktatur som röjde dess
ursprung; denna utmärkande egenskap
förlorade den ej heller i Gustaf Adolfs
hand. Äfven hans konungadöme var ej
ett sådant, som lefde på ärftlighetens
tomma anspråk, utan ett sådant, som
oupphörligt var inbegripet i sträfvan att
förtjena sin tillvaro. Men ett drag hade
Gustaf Adolfs konungamakt, hvarigenom
den väsentligen skilde sig från de
föregående vasakonungarnes, från faderns
och farfaderns: den förlorade under hans
hand den godtycklighet och våldsamhet, som häftat vid den i deras. Och af
hvilken betydelse skulle ej detta vara, när denna makt nu uppbars af en
personlighet sådan som Gustaf Adolfs!

31. Johan Messenius (1579—1636).

Han stod i första begynnelsen af sitt adertonde år, då han af folkets
tillit, man kan säga lika mycket genom dess val som i följd af arfsrätt,
kallades i spetsen för samhället. Han fjettrade vid sig sinnena med ungdomens
vinnande väsen, parande med kraften en mildhet, som förut saknats på denna
tron. Han uppkallade till dess stöd en makt, som kanske ej heller funnits
der förut, kärlekens, i det han utplånade det förflutnas orättvisor. Han
öppnade åt alla håll nya framtidsbanor, sjelf öfver allt främst i spetsen för sitt
folk. Allt detta gifver åt Gustaf Adolfs styrelse dess egendomliga skaplynne.
Efter de långa striderna kommer han med försoningen. Nu voro de gamla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>