Sveriges storhetstid, från år 1611 till år 1718 / 72 (1881) Author: Magnus Höjer, Martin Weibull Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - Konungamakten - Rikets inre förvaltning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

farorna för den nationela oafbängigheten och den inre enheten försvunna;
nu kunde samhället, äfven under dessa yttre strider, som aldrig tycktes vilja
taga slut, utveckla hela fullheten af sina krafter under det lifgifvande
inflytandet af en stor personlighet. Det är detta som gör, att öfver Gustaf Adolfs
tidhvarf faller liksom en dager af blomstring och vår.

32. Riksdaler 1615. Ära åt den högste, de sinas tillflykt! Jave. — Verldens frälsare, fräls oss! (ett af konungens valspråk).

Framför allt var Gustaf Adolfs konungamakt en personlig. Sjelf är han
till den grad medelpunkt, att lifvet liksom stannar af, der han ej är tillstädes
och verkar. Kring honom personligen vänder sig allt. Statens styrelse hade
då ännu i mer än ett förhållande något af godsets, konungen något af den
patriarkaliske godsherren. Han behöfdes öfver allt för att gifva uppslag,
mana på eller öfvervaka. Också, om man föreställer sig Gustaf Adolf som
en konung, den der i ro och mak från sin hufvudstad regerade land och rike,
skulle man taga storligen fel. Synnerligen de första åren af sin regering var
han, så att säga, stadd på ett oafbrutet fredligt fälttåg hemma under all den
tid, som krigen derute lemnade honom tillfälle dertill. Då gälde det att häfva
det oerhörda tryck
och förtryck som låg
öfver landet, all
denna oordning, om
hvilken riksrådet
yttrade, då det
ansåg sig böra råda
till freden i
Knäred: »att den var
endels en invärtes
fiende». Våld var
i de dagarna
mäktigare än lagen, och
det fans i all oredan
blott ett värn, ett skydd: det var konungen, lagens personlige företrädare. Det
var under denna tid, han på tre år 1614—1617 tillbragte blott tre månader i sin
hufvudstad. Och så förblef det äfven sedan hela hans regering igenom. Det
återstod alltid refvor att bota, alltid något nytt att grundlägga, alltid något som
fordrade tillsyn. Den inre förvaltningen syselsatte honom städse, hvar han ock
befann sig. Från fälttågen i Ryssland, Polen och Tyskland gingo hans blickar
hemåt: stadgar och resolutioner dagtecknades från Dirschau som från Nürnberg
eller om bord på flottorna, då de förde honom ut i krigen. Från faltlägret i
Dirschau har man förordningar om Sveriges sjöförsvar, från det vid Nürnberg är
Dorpats högskola stiftad. Tre gånger tillryggalade han vägen rundt om Bottnen.
Väl oftare än på den ena af dessa färder, 1614, stodo hästar i beredskap att
föra honom tio mil om dagen och tio mil om natten. Elfva gånger kom han
till kopparbergsverken; två gånger nedsteg han i dess grufva: »en konung
må väl syna sin skattkammare», svarade han, då man varnade för
nedstigandets faror. Vid huru mången fläck af Sveriges jord fäste sig ej minnet af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>