Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i östersjölandskapen. 1617—1626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fahrensbach mottog löften om förläningar i Finland och en guvernörsplats i
den blifvande eröfringen; han erbjöd sig deremot att öfverlemna Diinamtlnde
till Sverige. — Knapt hade stilleståndet 1617 lupit till ända, förrän en svensk
flotta med i Holland värfvade trupper, under Nils Stjernskölds befäl, visade
sig framför Dönamilnde, som efter öfverenskommelse uppgafs af Fahrensbach;
derefter seglade denne jemte Stjernskold till Pernau som äfven blef eröfradt.
Men den ombytlige Fahrensbach höll ej länge ut hos sin nye herre; inom
kort öfvergick han åter på polsk sida och gaf sig min af att hafva lockat
svenskame till Livland blott för att öfverlista dem. Han spelade nu
Dtina-miinde ur svenskarnes i staden Rigas händer. Pernau förblef deremot allt
sedan svensk besittning. Dess eröfring var enda resultatet af detta Sveriges
första fälttåg i Livland under Gustaf Adolfs regering, hvilket slutade 1618 på
hösten genom ett stillestånd med tre månaders uppsägning. Gustaf Adolf
samtyckte dertill, »på det alla måtte förnimma, att han icke stod efter något
krig, om fred och stillhet
vore att nå, och att det
arma Livland icke af båda
stridande måtte blifva i
grund förderfvadt».
Såsom alltid hade kriget i
dessa trakter varit
beled-sagadt af grutliga
förödelser. Men Gustaf Adolf
förbjöd att utöfva
veder-gällningsrätteu, * vi hafva
icke ärnat föra krig mot
bonden, hade han sagt,
den vi hellre se
välbehållen än platt
förderf-vad». Det var ord af
mensklighet och tillika af sund statskonst, ty Sverige hade här att grunda
ett välde med andra vapen än krigets; redan betraktade konungen livländarne
som undersåtar. Hans uppgift var här ej så mycket eröfrarens som befriarens.
Först tre år efter kom kriget till nytt utbrott och då på helt annat sätt
än 1617. Det var nu ej längre med främmande trupper och med stöd af
främmande partigängare som det fördes, utan konungen sjelf med Sveriges
hela härsmakt gick öfver’Östersjön. Förhållandena till« Danmark, osäkra så
länge Elfsborgs lösen ännu ej var betalad, hade nu blifvit ordnade och
hindrade ej längre ett kraftfullt uppträdande utanför Skandinaviens gränser. De
begge skandinaviska konungarnes möte i Halmstad 1619 hade liksom gifvit
en sista bekräftelse åt knäredsfreden. Polen å sin sida hade deremot invecklat
sig i nya företag, som bundo dess härar i andra trakter af verldsdelen. Efter
det stilleståndet i Devulina 1618 gjort ett slut på det långvariga kriget med
Ryssland, hade ett nytt krig upplågat vid Donau mot turkarne, när poläka
64.
Spetskrage, som tillhört Gustaf II Adolf.
I statens historiska museum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
