Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i Westpreussen (1626—1629)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställning syntes ur både religiös och politisk synpunkt böra göra det till
Sveriges naturlige bundsforvandt. Dertill hade också kommit den nyss
ingångna slägtförbindelsen mellan furstehusen med dess i denna tid så mycket
afgörande betydelse. Gustaf Adolf hade, sedan han efter enkedrottning Kristinas
och Axel Oxenstjernas råd uppoffrat sin böjelse för Ebba Brahe, dottern ur
den svenska högadeln, valt förbindelsen med huset Hohenzollern såsom den
med Sveriges fördelar mest öfverensstämmande. Genom arfvet af Kleve 1609
och af Preussen 1618 hade detta hus1 besittningar blifvit norra Tysklands
omfångsrikaste stat; dess och Sveriges syften i förhåliaude till Polen och alla
katolska makter syntes vara de samma. Så hade Gustaf Adolf 1620 ingått
förbindelsen med Maria Eleonora, kurfursten Georg Wilhelms syster. Han hade
sjelf på sommarn detta år kommit till Berlin under ett antaget namn och vunnit
sin bruds och moderns, kurfurstinnan Annas, ja och bifall; att han ej derjemte
vann broderns var dock redan ett olycksbådande förebud för förbindelsens
politiska syfte. Den hade framför allt ett sådant, och de romantiska färger,
man velat låna åt den, hvila mest på de beledsagande yttre omständigheterna, ty
det var en vanlig furstlig
giftermålsforbindelse, inledd af
stats-skäl. Men friaren hade anländt i
hemlighet under annat namn, och
brudens hemföring hade nästan
utseende af en flykt. Kurfurstinnau
Anna, ifrigt stämd för
förbindelsen, sände Maria Eleonora i tysthet
från Berliu och följde, missnöjd
med kurfurstens, sin sons,
motstånd, jemte sin andra dotter,
sedermera Bethlen Gabors gemål, till
Sverige, der hon dröjde i flere år.
Detta kurfurstens motstånd hvilade framför allt på det vacklande sinne, som gjort
Georg Wilhelm till en historisk typ för politiskt vankelmod, men äfven i ej ringa
mån på den preussiska statens ännu osjelfständiga ställning. Sigismund hade
hotat sin vasall, om han trädde i förbindelse med den svenske troninkräktaren,
och sjelf egde han i sjelfva verket intet, hvarmed han kunde trotsa sin länsherre.
De preussiska ständerna hade emellertid, då kurfursten på landtdagen i
Angerburg 1620 rådfört sig med dem, med glädje helsat förbindelsen med
konungen af Sverige: de sågo deri ett stöd för den gemensamma protestantiska
saken och ville åtaga sig dess försvar inför konungen af Polen. För Gustaf
Adolf och anslutningen till Sverige fans sålunda en stämning inom landet;
kurfursten sjelf var deremot som vanligt obestämbar och lefde i ett evigt
vacklande, omgifven af rådgifvare med fullkomligt motsatta meningar, lyssnande
till alla. Hvad parti han skulle taga, kunde ingen säga.
Plötsligt i sista dagarna af juni 1626 ankrade en flotta framför den smala
kedja af sanddyner, som skiljer Frische haff från Östersjön. Det var deu
77. Minnespenning dfver Gustaf II Adolf och hans
gemäl Maria Eleonora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
