Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i Westpreussen (1626—1629)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lemna säkerhet från sin sida mot polska angrepp och polska värfningar,
utan äfven förminska sin egen här och inställa ytterligare befästningsarbeten.
På dessa sista vilkor nekade Danzig att ingå. Riksamiralen Gyllenhjelm hade
sagt dess utsände, att staden borde afstå från sitt förbund med Polen och
svälja k. maj:t af Sverige huldskap och trohet. Det var också tydligt, att
detta skulle blifva slutet, om man inläte sig djupare med den svenske konungen.
Gustaf Adolf sände nu, medan staden omringades från både sjö och land,
en af sina skickligaste och mest använda diplomater, Didrik von Falkenberg,
för att upptaga underhandlingarna; det var den samme, som sedan skulle göra
sitt namn verldshistoriskt såsom Magdeburgs hjeltemodige försvarare. Om
ej på annat satt, hoppades Falkenberg genom att anstifta uppror i staden
kunna genomdrifva förbindelsen med Sverige. Utan anhängare der var Sverige
icke; det användes också hvarjehanda löften att vinna nya. Konungen gaf efter
i fråga om de först uppstälda, förut tillbakavisade vilkoren, men det hjelpte ej.
I början af augusti 1026 måste Falkenberg återvända med oförrättadt ärende.
Danzig trotsade på sina redan förut starka befästningar, som det fortfor att
ytterligare stärka. De gamla murarna påbygdes, der det behöfdes, vallar och
bröstvärn gjordes högre och bredare; fem äldre skausar funnos förut, och nya
uppfördes på en kulle, som höjde sig öfver staden, samt vid Weichselmiiude.
Dess här beräknades med borgarbeväpningen till 7 500 man. Dessutom satte
man sitt liopp på undsättning af Polen och i värsta fall af handelsmakterna
i vester: de kunde ej gema låta Sverige blifva herre äfven här.
I sjelfva verket vågade ej heller konungen att skrida till en formlig
belägring af staden, när fejden nu kom till utbrott. Han tog allt
danzig-gods som god pris livar det fans, han brandskattade besittningarna på werder och
den smala landtungan utmed Frische haff. Men för öfrigt nöjde han sig med
att låta flottan under Gyllenhjelm, som låg här med 24 skepp, hålla staden i
blockad från hafssidan, medan han sjelf från de nyanlagda skansarna vid Danziger
haupt samt från Dirschau och Mewe hindrade all undsättning från Polen. Längre
fram, 1627, gjorde han försök att försänka Weichsels hufvudann vid Danzig
och afleda floden genom Nogat för att göra Elbing till hufvudort för handeln.
Först i slutet af juli 1626 ryckte en polsk liär plundrande uppåt
Weicbsel, mottagen af befolkningen med ännu mera skräck än den fiendtliga.
Stanislav Konietspolski, en fältherre, som hittills blott kämpat mot turkar
och tatarer, förde befälet. Sigismund och den tappre prins Vladislav anlände med
senaten och hofvet i början af augusti till hans läger vid Graudenz; hären nådde
då upp till 10 000 man. Dess utrustning var sådan, som de polska härarnas
plägade vara: den förde endast 12 kanoner, hvilka lånats på vägen af staden
Thorn. Längre än till Mewe kora emellertid aldrig denna här. Der slog
den i böljan af september ett förskansadt läger framför det gamla
riddar-dottet, som försvarades af endast 140 svenskar jemte 60 borgare. Gustaf
Adolf skyndade till dess undsättning; hans här var förstärkt genom de finska
trupper, med hvilka Axel Oxenstjerna nyss landat i Preussen, och de tre tyska
regementen, hvilka anfördes af grefve Thurn. > Den eländiga kåken», som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
