Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i Westpreussen (1626—1629)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken, året förut utnämd till kammarherre, följde konungen i detta fälttåg
såsom hans närmaste uppvaktning. Gustaf Adolf väntade sitt sista, men såret
läktes, fast kulan länge satt qvar. Ofverrumplingen misslyckades i följd af
denna händelse, och först längre fram på sommarn, i juli 1627, blef skansen
tagen. — I augusti stodo båda härarna under Gustaf Adolf och Konietspolski midfc
för hvarandra vid Dirschau, begge inom sina förskansningar. Ett afgörande
slag syntes förestående. I de många skärmytslingarna hade konungen efter sin
vana med stor djerfhet sjelf tagit del. En gång hade han synts med kikaren
i hand till häst på en höjd i det fiendtliga lägrets närhet, åtföljd af endast en
lif-knekt. Plötsligt skrek lifknekten till: det var två polackar, som smugit sig upp
bakom konungen. Ur det handgemäng som nu uppstod kom Gustaf Adolf undan
med hjelp af lifknektens pistol och
sin egen väija, hvarmed angriparne
fäldes. Men den dag, den 8 augusti, då
svenska hären, förd af Gustaf Adolf,
Herman Yrangel och Thurn, ryckte
ut till det afgörande slaget, var lyckan
honom mindre god. När han, som
vanligt till häst och med kikaren i hand,
besåg passet vid Rakitten invid det
fiendtliga lägret, hvilket Johan Baner
fått befallning att taga, träffades han
plötsligt af en muskötkula i högra
axeln uppåt halsen. Axel Oxenstjerna
förde den sårade konungen, på hvars
vederfående man knapt vågade hoppas,
tillbaka till svenska lägret; snart
återvände också hären dit efter en kanonad
i stället för fältslag, ehuru Johan Baner
lyckligt utfört stormningen af passet.
Lodet kunde ej uttagas, utan blef
qvar-sittande vid högra skulderbladet. »Låt
det sitta der, sade konungen, till minne om en lefnad, som ej förflutit i
syslo-löshet och veklighet.» Det hindrade honom för framtiden att bära harnesk;
han bar sedan mest kyller. Två finger blefvo äfven för alltid lama.
I hela krigsbefälets namn bad Axel Oxenstjerna konungen för framtiden
skona sig, föreställande af huru stor vigt för fäderneslandet hans lif vore,
och rådet skref hemifrån och bad honom spara sig vid de små tillfällena
för de stora och största. Konungen svarade med att hänvisa till sina
kungliga pligter: intet uträttas, var hans tanke, om anföraren spar sig sjelf, och
hvem är omistlig? »Om något dödligt träffar mig, voro hans ord, vakar dock
Guds försyn öfver Sverige som hittills.»
Fram på hösten blef konungen återstäld, men några vidare
krigshändelser föreföllo ej. Sigismund hade äfven detta år gjort en af sina vanliga
öl.
Ferdinand II, romersk-tysk kejsare
(1578—1G37).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
