Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i Westpreussen (1626—1629)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Ermeland blef snart nödvändigt, och det verkstäldes under sådana
omständigheter, att, som Salvius, hvilken som sekreterare följde konungen, skrifver till
rikskanslern, »officerare, som tjenat i tretio år, veta aldrig sådant tillstånd i
rår armé varit hafva: öfver hans majrts tafiél är bara vatten drucket, och
några tusen man hafva icke smakat bröd sedan vid Ossa; fienden strider nu
med en ny konst, drifver folk och fä undan, men flyr för batalj som för elden».
En guerilla uppväxte i härens spår. Det var tydligt, att fälttåget misslyckats:
man hade stött pä det motstånd, som är det svåraste af alla att besegra, ett
helt folks, som sjelft föröder sitt land. I slutet af oktober 1628 steg Gustaf
Adolf om bord i Pillau, och Herman Vrangel öfvertog öfverbefålet.
De sjukes antal under fälttaget hade varit mycket stort. Så många som
möjligt var släpades med på återtåget, och en del sändes sedan öfver till
Sverige; omkring 700 hade man nödgats lemna qvar i Strassburg. Här dog
den tappre Franz Bernhard von Thum, efter att i tre år med så mycken
utmärkelse hafva följt de svenska fanorna. På vintern liknade Strassburg en
öfver-gifven post, helt och hållet omgifven af fiender. Endast genom en djerf
bragd kunde de der inspärrade räddas. Med begärlighet grep Herman Vrangel
tillfallet till en sådan, och så kom det till den fålttågsepisod på fjorton dagar
midt i vintern, som blifvit ryktbar genom slaget vid Gurzno.
1 sista dagarna af januari 1629 begyntes detta vintertåg. Invid den lilla
byn Gurzno, vid Printzelfloden, just i gränslinien till det egentliga Polen,
träffade Vrangel den polska här som belägrade Strassburg. Den forsigtige
Konietspolski befann sig ej i hären; hans mera dristige underbefälhafvare
Stanislav Potocki var det, som här erbjöd fältslag, hvad den förre alltid
sorgfälligt undvek. Det gagnade Potocki föga, att han efterapat Gustaf Adolfs
uppställning med musketörplutoner emellan ryttarsqvadronerna; hans här
saknade nödig utbildning för att upprätthålla en dylik slagordning. Den flydde
åt alla håll vid ett angrepp af Teuffels och Solms’ ryttare. Gurznoslaget var
ett sådant som det vid Wallhof: svenskarne förlorade här 30 man och skola
på slagfältet och under förföljandet hafva nedgjort 1 500. — Segerns frukter
voro emellertid ej stora. Strassburg undsattes visserligen, men den försökta
öfverraskningen af Thorn, hufvudfästningen i dessa trakter, misslyckades.
Fältslag sådana som detta eller det vid Wallhof visa, att striden ej mera
fördes mellan jemgoda motståndare. Gustaf Adolfs krigskonst hade i sjelfva
verket redan nu öfverflyglat icke blott de polska ryttarhärarna, utan ock all
annan krigskonst i Europa. Just under de preussiska fälttågen utbildades
detta nya svenska system, genom hvilket Gustaf Adolf under den närmaste
framtiden skulle göra en hvälfning i det gamla, på samma sätt som Napoleon
i revolutionskrigen eller de preussiska fåltherrarne i detta århundrades midt.
Ty Gustaf Adolfs framgångar hafva ej endast hvilat på svensk tapperhet och
krigisk duglighet, utan liksom dessas på en ny öfverlägsen härordning, nya
förbättrade vapen och en taktik och strategi, som man förut ej sett. I det
tretioåriga kriget framträder allt detta i sin fulländning. Redan nu hade
Europa börjat fästa uppmärksamhet dervid: från Danmark hade prins Ulrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
