Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i Westpreussen (1626—1629)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adolf, som ursprungligen iänkt att redan detta år landstiga i Tyskland, hade vid
nyheten om den kejserliga hjelpsändningen återkommit till Preussen från sin
vanliga vintervistelse i Sverige. I midten af juni 1629 lemnade han sina fasta
ställningar vid Dirschau, der pesten rasade, och trängde .nedåt Weichsel till
llarienwerder. Niir de polska och kejserliga härarna som nu förenat sig ryckte
upp mot norr, höll han här på att med sin mindre styrka blifva öfverraskad,
och ett skyndsamt återtåg till den fasta ställningen vid Marienburg blef
nödvändigt. Då Arnim och Konietspolski sökte afskära detta återtåg vid ett pass
i skogen mellan Honigfeld och Stuhm, kom det den 17 (27) juni till
sammandrabbning. Otto Ludwig von Solms som förde efter truppen lät mot order
locka sig till strid och förlorade en del manskap samt tio läderkanoner; att
konungen, som sjelf blandat sig i
drabbningens hetta, sväfvade i högsta
lifs-fara, har gjort trätfningen ryktbarare,
än den fört jenar. Han räddades af en
trogen svensk, Erik Soop, den tappre,
öfversten * för vestgöta ryttare. Midt i
vimlet af ausprängaude fiendtligt
rytteri fattades konungen af en kejserlig
kyrassier i värjgehänget; »han viftade
det öfver hufvudet och gaf det jeinte
hatten i sticket», berättar Axel
Oxen-stjerna om händelsen. En kroat grep
honom i det samma vid armen, men dä
var det, som Erik Soop kom till och
nedsköt angriparen. Hatten sände
Ar-uim som segertecken till Wallenstein;
i den låg också i sjelfva verket hela
segern.
Det var den enda träflning
Arnim vågade i Preussen. Från de fasta
lägren vid Marienburg, Montauer spitz
och Dirschau kunde Gustaf Adolf trotsa hvarje angrepp, men knappast något
vågades. De strider som fördes gälde proviant æh ej blod. Arnim nedlade
snart sitt befäl, och hertig Julius Heinrich af Sachsen-Lauenburg samt grefve
Philipp von Mansfeld efterträdde derpå den ene den andre. Omsider
aftå-gade hela polska hären åter ned åt Graudenz. Svenskarne beredde
efter-tmppen ett öfverfall, liknande det vid Stuhiu. I denna sista träffning
förlorade den polska hären sitt krut utan att skjuta bort det jemte hela det
ofri ga krigsförrådet.
Sista utsigten till framgång i striden var förlorad for Sigismund. Att
spjerna mot sitt folks stämning för fred eller stillestånd var att sätta
dynastien i fara. Sjelfve bundsförvandten hade också till slut väckt farhågor
hos konungen för ett anslag på Preussen, hos hans folk för omstörtning
Erik Snnp
(1592 — 1632).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
