Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gagna livarje tillfälle for att öfvertyga sig sjelfva och andra, att det
tretio-ariga kriget aldrig varit annat än en inre tysk strid, i hvilken livarje
främmande inblandning — och Sveriges och Gustaf Adolfs framför allt — varit
fråu början till slut obehörig: De ha dermed åstadkommit en missvisning
i hela grunduppfattningen af de historiska sakförhållandena, som det är
angelaget för Gustaf Adolfs folk att visa ifrån sig och hvartill det ej heller
be-höfves annat än en omfattande och fördomsfri historisk betraktelse i samma
anda, som han sjelf en gång utfört Sveriges stora bragd. — Ar detta krig
en religiös eller en politisk strid? Huru mycket har ej derom tvistats! En
har framhäft den ena, en annan den andra synpunkten; sanningen är att
den varit beggedera. Sitt upphof har det tretioåriga kriget i reformationen;
det är den verldshändelse, som beherskar tidhvarfvet och som på allt trycker
sin stämpel: i striden för eller emot den rör sig hela det europeiska lifvet.
I den sista afgörande kampen, liksom i alla öfriga reformationstidens strider*
ligger också djupast på bottnen det religiösa momentet, oberoende af så
mycket, som kan synas gifva ett annat sken åt saken, ärelystnaden hos så mångu
af de handlande männen, för hvilka religionen blott var en täckmantel för
verldsliga intressen, eller andan inom härarna, hvilka — i grunden blott
schack-pjeserna i spelet — upptogo inom sig äfven den motsatta sidans bekännare^
Så har visserligen en Wallenstein, ja, till och med påfven sjelf, en Urbanus Vill
(Barberini), kunnat förneka det tretioåriga krigets religiösa sida; men folken
ha med sin riktiga instinkt från första ögonblicket fattat, att det blodiga
spelets insats ytterst var deras heligaste, deras religiösa tro. Men lika orimligt
som det vore att förneka det religiösa momentet, lika orimligt vore att
betrakta det tretioåriga kriget som en kamp endast för religionen. De stora,
partier, som i detta tidhvarf söndrade verldsdelen, voro ej endast religiösa*
utan äfven politiska partier. Öfver allt är protestantismen förenad med fria
politiska och nationela sträfvauden; öfver allt vänder sig den katolska reak- .
tionen mot dessa. Politiska syften framträda vid sidan af de religiösa
känslorna, och detta, ju längre kampen varar, med allt afgjordare öfvervigt; de
synas till slut tränga alla andra synpunkter i bakgrunden.
Med full rätt hafva vi sålunda att i detta krig se å ena sidan en
kamp-på lif och död för försvaret af menniskans dyrbaraste, det egna samvetet»
ratt öfver den yttre maktens bud, för religiös frihet, å andra sidan — och
dermed omedelbart förenad är striden en politisk — ej blott det
sönderrem-nande tyska rikets inre strid, utan kampen för politisk frihet emot en
despotism, hvilken samtiden, med minnet uppfyldt af skräck öfver Felipe II:s tider*
brakade kalla det spanska dominatet, och för nationel frihet, för allas
oaf-hangighet emot en endas öfvermakt som hotade alla lika: det var hvad
samtiden kallade den babsburgska universalmonarkien. För att rätt fatta de
känslor och sträfvanden, som ledde de europeiska folken i denna strid mot det
babsburgska huset och dess omättliga auspråk, lånade af Roma och stödda pä
den katolska kyrkan, har man att uppkalla bilden af Europas resning i vårt
århundrade mot det napoleonska kejsardömet. Det fans i tretioäriga kriget»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
