Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<lara mot framskridandet, huru foga också det tyska folkets vilja derigenom
uttrycktes; — tvärt om är det otvifvelaktigt, att, om det funnits en riksdag, som
kunnat gifva uttryck åt denna, reformationen också skulle blifvit fullständigt
segrande inom tyska riket. Det låg i forhållandenas natur, att kejsaren måste
ställa sig på denna sida. Lika som den gamla kyrkan kämpade han f jr
enheten ; sitt enda stöd inom riksdagen hade han i de andliga ständerna. Huru
skulle väl han då kunna förena sig med sträfvanden, som från hans synpunkt
sedda inneburo ett på en gång religiöst och politiskt kätteri! Kejsarens och
katolicismens förbund blef derför lika naturligt som furstemaktens och
protestantismens: kyrkans triumf var också kejsarmaktens. Med föreställningen om
kyrkans enhet under påfven förenade sig föreställningen om rikets enhet under
kejsaren. Och huru bländande uppgick ej ännu en gång i kretsen af dessa
föreställningar drömmen om verldsherraväldet för detta habsburgska hus, inom
bvars arfriken sedan Karl V:s tider solen icke gick ned!
Frågar man då efter orsakerna till det inbördes kriget i Tyskland, finner
man dem nära till hands liggande i denna de politiska institutionermus
brist-fillighet, som hindrade det tyska folket att gifva ett saut uttryck åt sin vilja;
den religiösa grunden och det habsburgska husets verldsställning gåfvo åt
striden från början en europeisk karakter.
I midten af sextonde århundradet hade för första gången partierna fattat
vapen. Det hade då kommit till den ryktbara fredeniAugsburg 1555,
religionsfreden, som den blifvit kallad. Den skulle för alltid bilägga söndringen,
stifta en varaktig försoning, men i sjelfva verket hade den ingenting försonat;
den var ej en fred, blott ett stillestånd, som de kämpande slutit för att vinna
tid, begge i hopp om att till slut afgå med segern. Ingendera hade kunnat
genomdrifva sina fordringar, och ur beskaffenheten af de öfvereuskommelser
som då träffades kan det tretioåriga kriget omedelbart härledas. Visserligen
hade nämligen denna fred gifvit en rättslig tillvaro åt protestantismen — och
deri ligger dess egentliga betydelse — men på samma gång hade den
deri-från utestängt hälften af protestanterne, ty augsburgsfreden gälde endast
Luthers, ej Calvins allt mera talrika anhängare. Den trosfrihet om hvilken den
talade var till blott för furstar och riksständer; åt dessa var rätten lemnad
att bestämma om bekännelsen. En landsfurstlig despotism hade sålunda blott
trådt i stället för den påfliga; den enda frihet, som var lenmad åt undersåten,
var utvandringsfrihet. Det var en furstefred, ej en folkets fred. Andtligen
sökte den också hämma den stora rörelsens flod, när den stadgade, att ingen
inkräktning finge för framtiden göras på den gamla kyrkans område;
förhållandena af året 1552, passaufördragets år, skulle blifva evigt beståndande, och
den andlige furste som öfvergaf kyrkan var dermed också afsatt från sin
besittning: detta är den ryktbara bestämmelse i augsburgsfreden, soni fått
namn af det andliga förbehållet.
Men aldrig har den historiska utvecklingens ström låtit sig hejda af
för-dragsparagrafer, och reformationen hade snart genombrutit de svaga dammar,
som stälts mot hennes utbredning. Hvem brydde sig väl om normalåret 1552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
