Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fodda katolicismeus första representanter på de tyska tronerna, lefile haii i
allt dess yttre forraelväsen. Stundom såg man den slugt beräknande
statsmannen såsom pilgrim med hela sitt hof vallfärda till den heliga jungfrun
i Altötting, hufvudföremålet för hans tillbedjan; efter segern vid Hvita ber- *
get utverkade han Ignacio de Loyolas kanonisering; redan dessförinuan
tillbads i Miinchen Loyola som helgon. Denne man är det, som forberedt
katolicismens framgångar genom den sammanhållning, hans outtröttligt
verksamma diplomati gaf åt dess sträfvanden, och genom den ypperliga
härförfattning, han skapade med hjelp af de ligistiska prelaternes
samman-skjutna medel; han hade härvid till sitt biträde vallonen Jean Tserclaes de Tilly*
en mer äu vanligt duglig och krigserfaren fältherre af den gamla spanska
skolan. Katolikernes program, som det lydde i denne mans mun, var ett
skenbart hofsamt: han fordrade ingenting annat äu augsburgsfreden, den
erkända rikslagen, men augsburgsfreden efter bokstafelvdelseu, och detta betydde
ju i sjelfva verket återställandet af det kyrkliga tillståndet år 1552,
utlem-nandet af alla emot det andliga förbehållet gjorda indragningar, således äfven af
de fjorton erkebiskops- och biskopsstaterna i norra Tyskland, samt det reformerta
partiets utestängande från fredens förmåner, då denna endast gälde
lutheranerne. Ingen betviflar att Maximilians innersta önskan i sjelfva verket var
protestantismens undergång, men han var för slug att redan nu öppet uttala sa
djerfva saker; han nöjde sig med augsburgsfreden, viss att dess genomförande
säkert, om också långsamt, skulle leda till det önskade målet. Med denna
urkund i hand ville han bestämma Tysklands öden, onekligen mera som en
processaude jurist än som en skapande statsman. När Ferdinand II 1629 på
hans ingifvelse utslungade restitutionsediktet, stod Maximilian af Baiern nära
sitt mål; då var det, som Gustaf Adolf sönderref jesuitnätet och krossade dess
upphofsman.
På bottnen af detta program låg ett dödshot mot protestantismen och i
första rummet inot den evangeliska unionen, hvars medlemmar, nästan alla
reformerta, tillhörde det utanför freden stående partiet. Detta måste drifva
dem till ytterlighet; omgifna af katolska befolkningar, inom en dubbel kedja
af andliga stater vid lihein och Main, kände de sig som ett parti i
nödvärn. Denna ytterlighet har i Christian af Anhalt sin politiske
representant. Mindre bemärkt af sin egen samtid och sedan undanskymd af större
gestalter, har han för efterveriden kommit att framträda starkare, först i män
som forskningen mera syselsatt sig med tretioåriga krigets förhistoria. Denne
statsman fattade som sitt och sitt partis mål att åstadkomma en fullständig
oni-störtning af det bestående, af den katolska kyrkan så väl som af hela
riksför-fattningen och kejsarhuset. Protestantismen borde i hans mening utföras i sina
yttersta följder och befästas genom en storartad sekularisation af den gamla
kyrkan; huset Habsburg måste störtas: i annat fall var den protestantiska
saken hopplös. Det var kalvinismens radikala åsigter, öiverförda på politiken:
han var en revolutionär före revolutionen. Diplomat hvar tum — och mera det
än en skapande statsman, ty det brast honom statsmannens sinne för de verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
