Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten, nyss en skugga, begynte åter lyfta sig till samma böjd som i Karl V:$
dagar. Lika fritt som Karl efter sckmaikaldiska kriget förfogat öfver Sachsen,
förfogade nu Ferdinand II öfver Pfalz. Han stämplade mottagandet af
Bobinens krona som ett uppror mot riksöfverhufvudet och uttalade utan
kur-furstarnes hörande — på en gång anklagare, domare ocli part — riksakten öfver
Friedrich V, det vill säga stalde honom utom rikets lagar och förklarade honom
sitt land förlustig. Angripen i arfländerna, hade alltså Ferdinand hämnats såsom
tysk kejsare. Uppdraget att utföra denna riksakt fick Maximilian; här skulle
han skörda sin frukt af segern. Dermed följde ett nytt skede af kriget; det
flyttades från arfländerna till tyska riket, från Böhmen till Pfalz.
Till och med den evangeliska unionen
böjde sig: den uttalade i Mainz (den
12 (22) april 1621) sin egen upplösning;
dess furstar och riksstäder voro glada
att kunna rädda sig sjelfva. James I
af England, den närmast intresserade
bland främmande monarker, nöjde sig
med obeväpnade medlingsförsök; en
giftorm ålsförbi lidelse mellan den
engelske tronarfvingen och en spansk
iu-fantinna var i hans dåraktiga
föreställning medlet att utjemna allt. I
Skandinavien rörde sig tankar på ett
allmänt protestantiskt förbund, men
Kristian IV: s försök på mötet i Segeberg
(mars 1621) att bilda ett sådant med
nedersachsiska kretsen till
utgångspunkt kunde under dessa förhållanden
ej bära frukt. Kampen uppehölls då
endast af Friedrich V:s anhängare,
män, som förde krig på egen hand.
äfventyrliga gestalter i spetsen för lösa
skaror af legoknektar, sammantrummadt folk mer än samöfvadt, lefvande
af rof och plundring. Det var samma företeelse, som sedan skulle sättas i
system af Wallensteiu; de män, som på protestantisk sida varit hans
föregångare, äro grefve Ernst af Mansfeld, hertig Christian af Braunschweig,
biskoplig administrator af Halberstadt, och markgrefven Georg Friedrich
af Baden-Durlach.
Af dessa var Mansfeld den mest framträdande, en typisk
landsknekte-höfding från tretioåriga krigets tider. Alla hade han tjenat, huset Habsburg
före evangeliska unionen, Savoyen före Pfalz. Krigare af yrke leddes denne
kämpe för protestantismen ej af någon högre bevekelsegrund, minst af någon
religiös; han skall hafva dött som katolik. Honom föga olik var
Braunschweig, »Guds vän och presternes fiende», som han kallade sig på sina
Annu rörde sig dock ej Europa.
89. Jean Tserclncs de Till v
(1539-1632).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
