Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mynt, men eu viss ridderlighet blandade sig med äfventyrligheten och råheten.
Han föreföll som en geugångare från medeltiden. Drottning Elisabeth af
Böhmen, hans franka — begge voro barn af danska prinsessor, Kristian IV:s
systrar — var hans hjertas dam; heunes handske hade han fast vid sin hjelm
och svurit att först i Prag lemua den tillbaka; »allt för Gud och för henne»
stod att läsa på hans standar. En ädelsinnad och uppoifrande vän till den
fallne konungen, varmt bängifven protestantismens sak var Baden-Durlachr
en af unionens ifrigaste medlemmar; efter dess skymfliga upplösning ville
han åtminstone ensam gå i fält.
I kampen emot dessa motståndare var det, som Tilly vann de lätt
för-värfvade segrar, hvilka förde hans fältherrerykte till dess middagshöjd. Sedan
trängde Wallenstein honom i skuggan vid sitt uppträdande, och vid Gustaf
Adolfs försvinner den gamle ligistiske generalen från skådeplatsen, besegrad
och följd af förvåning öfver nederlagen, der han nyss beundrats för segrarna ;
men i detta skifte af kriget intager han ännu obestridt främsta rummet bland
det tretioåriga krigets fältherrar.
Den anmärkningen ligger nära till hands, att så många af det stora
tyska krigets fältherrar icke varit tyskar; äfven häri speglar sig detta krigs;
europeiska karakter. Vid sidan af den skandinaviske Gustaf Adolf och hans
män står den slaviske Wallenstein; främst bland de många krigarne af
romansk stam står Jean Tserclaes, grefve af Tilly. Italien hade sändt
Conti, Gallas och Piccolomini, Spanien Marada«*, Spinola och Cordova;
Frankrike sände sedan Turen ne och Guébriant; Tserclaes Tilly kom från romanernes
yttersta gränsland i norr, det belgiska vallon landet. Här var han född 155»
inom en af Bruxelles’ äldsta och Brabants förnämsta slägter; här — på
slagfälten kring Waterloo — låg fäderneslottet Tilly, hvars namn kommit att
bortskymma slägtnammet Tserclaes. Liksom Ferdinand II, Maximilian af
Baiern och äfven Wallenstein hade han fått sin uppfostran i jesuitkollegier;
ett rykte sade till och med, att han i sin ungdom intagits som novis i
jesus-^ällskapet. Han bibehöll hela sitt lif prägeln deraf, men på ett annat sätt än
de öfrige. Medan dessa i hela sitt yttre uppträdande röjde verldsmännen af
den italienska renässansens bildning — det gälde äfven Ferdinand II, som
langt ifrån i det yttre föreföll som en dyster trosifrare — förblef alltid ett
drag af sträng asketisk fromhet det utmärkande hos Tilly; under harnesk och
fältherreplymer fans hos honom af munken ännu något qvar. Den heliga
jungfrun var föremålet för hans ifriga tillbedjan; åt henne invigde han sin härs fanar
hennes namn ljöd i fältropen i hans drabbningar, och för hennes altaren
nedlades bytet, framför allt i det baierska Altötting, der han utsett sin graf. Lika
regelmässigt som Gustaf Adolf läste sin Bibel, åhörde Tilly två gånger
dagligen den heliga mässan. Det var yttre verkhelighet i denna religiositet —
och annat kunde ej väntas af jesuitlärjungen — men på bottnen låg ett djupt
religiöst sinne. Också har han på den katolska sidan blifvit betraktad som
troshjelten bland fåltherrarne, alldeles som Gustaf Adolf på den protestantiska.
Och just denna strängt religiösa karakter, detta drag af munkens väsen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
