Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stöta; det förvandlades till ärftligt län, forst som furstendöme, sedan som
hertigdöme. Här, på slottet Friedland, i sin stad Gitschin eller i sitt palats i
Prag höll han ett lysande hof, redan då mera en suverän än en undersåte.
I spetsen för den här* han nu stampat ur marken, blef han mer än suverän:
kring honom mer än Ferdinand II rör sig derefter det historiska intresset.
Han har trädt ut på den verldshistoriska skådeplatsen, och hans gestalt växer
i bredd raed de nya förhållandena och händelserna. Som statsman blir han
medelpunkten för ett storartadt system af politiska planer. Som krigare är
lians storhet mindre fältherrens på slagfältet än krigsorganisatorens, som
förstår att samla krafterna och med oblidkelig jernliand leda dem. Hans
mästerskap ligger i att af samma skaror som Mansfelds oeh Braunschweigs skapa en
krigsduglig här och sammanhålla den. Dervid är hans person allt; det enda
sammanhållande bandet, den enda medelpunkten för denna här af protestanter
och katoliker om hvarandra, af alla länders lösa sammanlupna soldatesk är
blott Wallenstein sjelf.
Kristian IV:s och de nedersachsiska administratorernes krig emot denne
härförare och mot Tilly var snart afgjordt. Redan 1G2G, krigets första år, är
utgången gifven. Kristian sjelf var ej sin uppgift vuxen, ej heller rönte han det
understöd som förespeglats. Bundsforvaudterne dela derför också med honom
skulden för misslyckandet. Till Pfalz, egentliga målet för kriget, hann han
aldrig; redan i wesertrakten, vid Lutter, blef hans uyvärfvade här slagen
af Tillys veteraner. Derefter afväpnades Niedersachsen: det ena stiftet efter
det andra besattes af den ligistiske generaleu, den eue fursten efter den andre
sökte kejsarens tillgift och öfvergaf Kristian IV; men ännu höll lian sig sjelf ett
helt år i elbetrakterna mot Tilly. Då, på hösten 1G27, anlände Wallenstein
till denna krigsskådeplats. Han hade redan före slaget vid Lutter besegrat
Mansfeld vid dennes angrepp på den fasta ställningen vid Dessaubryggan och
jagat honom genom Jablunkapasset ned i Ungarn — på vägen derifrån till
Venezia slutade denne soldathöfding sin äfventyrliga bana, och vid samma
tid bortrycktes också hans stallbroder Christian af Brauuschweig —; nu, sedan
Wallenstein i Ungarn äfven tvingat Bethlen Gabor till fred, kom han för
att genom sitt fälttåg på jutska halfön skörda frukterna af Tillys seger.
Kristian IV vek öfver allt. Han fann sin räddning först på de danska
öarna. Endast bristen på flotta hindrade Wallenstein att öfverväldiga hela
Danmark, som nu ryckes in i kampen på helt annat sätt än förut. Till en
början hade det varit konungens, ej en landets strid.
I allt vidare kretsar hade detta krig utbredt sig; det hade nu ryckt med
i sin hvirfvel allt land mellan Alperna och Östersjön. Europas inblandning,
som haft till mål att lösa Sydtyskland ur dess fjettrar, hade i stället lagt
äfven Nordtyskland för kejsarens fot, och upprättandet af ett habsburgskt
välde vid de nordiska hafven tycktes redan förestå. Dessa år, 1628—1630,
utgöra tidpunkten af högsta makt, men också af högsta förblandning för det
habsburgska kejsardömet. Wallenstein, dess diktator, är den som uppbär de
stora planerna; i hans jättefantasi växa de ut i det måttlösa och förvandlas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
