Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med Spanien; den tredje bärafdelning Wallenstein 1829 kunde utsända gick
mot rikets östliga gräns för att i Preussen hjelpa Polen mot Gustaf Adolf.
Sjelf stod diktatorn härunder q var i hjertat af Tyskland med hufvudhären
forstorad till det kolossala. Han hvälfde orient och occident i sina planer; än
lat han framskymta tankar pä att verkställa den inre omstörtningen i tyska
riket, än talade han om att föra sina härmassor mot Italien och ännu en gång storma
Koma, än ville lian föra dem emot Frankrike, än åter — som slutmål för det hela —
\gå löst mot Stambul och bringa till ända kristenhetens kamp mot de otrogne.
Huru måste ej Europa fyllas af oro öfver dessa måttlösa,
verldsomstör-tande planer, förenade med denna oerhörda maktutveckling! —Och samtidigt
stegrades nu också till det yttersta katolicismens angrepp mot protestantismen,
en utveckling, för hvilken dock Wallenstein, sjelf religiöst likgiltig och i
spetsen för en här af både protestanter och katoliker, var främmande, ja,
som trädde störande i vägen för honom och hans planer. För Maximilian af
Baieru och ligans furstar, för hela det ultrakatolska partiet syntes nämligen
nu rätta tiden inne att skörda frukten af de vunna segrarna och för alltid lösa
dessa augsburgsfredens sväfvande frågor, om hvilka striden så länge stått.
Ferdinand II bestormades att låta höra sitt kejserliga maktord, och den 24 februari
<G mars) 1629 utslungade hau det ryktbara restitutionsediktet,
krigsförklaringen på lif och död mot protestantismen. Det var Maximilians af Baiern vilja
och råd som segrat öfver Wallensteins. Här stadgades augsburgsfredens
genomförande efter bokstafslydelsen: alla kyrkliga riksomedelbara områden, indragna
emot det andliga förbehållet, allt medelbart kyrkogods, indraget efter
passau-freden 1552, skulle återställas till den gamla kyrkan, och från
augsburgsfredens förmåner skulle uteslutas alla, som ej stodo på augsburgsbekännelsens
grund. På samma gång som det lutherska norra Tyskland skulle komma att
se de 14 erkebiskops- och biskopsdömena åter upprättade och förvandlade till lika
många katolska missionsposter, staldes det södra och vestra Tysklands reformerte
utom lagen: deras fullständiga utrotning kunde begynna när som helst. Dermed
var det så länge öfverliängande, så länge fruktade slaget fallet. En reaktionens
revolution, på en gång religiös, politisk och social, var stäld på dagordningen.
Det var för det samtida Tyskland ungefär det samma, som om 80 är efter den
franska revolutionen återställandet af ett Frankrike före 1789 blifvit försökt.
Yerldshistorien har knappast bevitnat ett mera storartadt försök att bringa ett
förflutet tillstånd tillbaka än det, som ligger i detta Ferdinand Il:s restitutiousedikt.
Maximiliau af Baiern och ligans furstar stodo nu vid sitt mål. Men hunna
tillmålet, käude de marken vackla under sina fötter: kejsarens öfvermakt,
representerad af Wallenstein, hade blifvit lika hotande för segrarne som för de
besegrade. Hans här hade undanträngt Tillys, och hans sträfvan gick tydligen ut
på att låta ordningen komma till de katolska furstarne, sedan han nu
tillräckligt böjt de protestantiska. Men ett kejserligt envälde ville ligans furstar
lika litet som de protestanter de hjelpt till att kufva. Det blef alltså nu deras
ordning att göra front mot diktatorn. De fordrade af Ferdinand II
Wallensteins afsättning och härens afväpning med lika mycken ifver, som de nyss förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
