Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betygelser. Blott en bundsforvandt hade han vunnit, och det var med luntan
vid kanonen; Bogislav hade sedan skyndat att göra kejsaren siii afbön
såsom nödd och tvungen till hvad han gjort, skjutande skulden på den
kejserlige generalen, som lemnat honom åt sitt öde. — Det är otvifvelaktigt, att
genom massorna gick en dof och djup rörelse, som ej rätt visste, hur den
skulle finna uttryck, när nyheten kom, att trosförvandten från norden,
Rysslands och Polens besegrare, satt sitt baner i marken för protestantismens sak;
men hela det officiela Tyskland kändes ej vid honom, tog ej ett steg till hans
möte. I dess ögon var Gustaf Adolf i grunden blott en i riket inträngd
främling. Kom han ej som eröfrare i stället för befriare? Var ej denne nordiske
konungs uppträdande en kränkning af det heliga romerska rikets majestät?
Samma trånga åsigter, samma fördomar beherskade då Tysklands småsinta furstar,
som sedan från dem gått i arf på tyska historieskrifvare af den lägre ordningeu.
»Riket» var då den makt, som beherskade åsigterna; en ensidig och fördomsfull
tysk enlietskänsla hade man då ännu icke att färglägga med. Nekas skall icke,
att ställningens svårigheter och faror voro stora: den väpnade makten var i
kejsarens och motpartiets händer, Danmarks inblandning och en europeisk
koalition hade misslyckats, Pfalz’ och Mecklenburgs öde stod varnande för alla.
Men derför voro karakterema icke mindre små; klenmod, menniskofruktan och
bristande handlingskraft var det utmärkande för dessa furstar. Sedan Moritz"
af Sachsen tid hade det protestantiska Tyskland ej frambragt någon betydande
personlighet, nog mycket statsman och fältherre på en gång för att lösa den
tyska frågan. Hon hade derför blifvit en europeisk, och när nu
stamförvand-ten och trosförvandten kom för att lösa henne, icke blott för Tyskland,
utan för Europa, hade man midt i sin egen vanmakt, och då det gälde den
egna tillvaron, blott öga för, att han icke var tysk, icke tillhörde det heliga
romerska riket, som åtminstone den slagne Kristian IV gjort. Blott de
för-drifne slöto sig till Gustaf Adolf, och en del landlösa furstar, yngre söner af
furstehusen, som ingenting hade att förlora; Wilhelm V af Hessen-Kassel,
den ende handlingens man bland det protestantiska Tysklands regerande
furstar, vände sig, ensam bland dem alla, redan nu till Gustaf Adolf. Af de
båda mäktigaste i norra Tyskland, kurfurstarne Johann Georg af Sachsea
och Georg Wilhelm af Brandenburg, undvek den förre på det
sorgfålli-gaste att vare sig muntligen eller skriftligen förklara sig öfver Gustaf
Adolfs förbundsförslag. Alla anbud till honom voro förgäfves; sin natur trogen,
svarade han helt enkelt ej, under bittert beklagande, att konungen af Sverige
hade »gar keine inclination zu mittelwege». Georg Wilhelm af
Brandenburg sände omedelbart efter inryckningen i Stettin sin gesandt, Wilmersdorf,
till Gustaf Adolf för att förmå honom vända tillbaka eller åtminstone ingå
på ett stillestånd, då han ville medla mellan honom och kejsaren. Framför
allt begärde han neutralitet för sig sjelf. Gustaf Adolf smålog. »Huru skulle
han väl kunna gå tillbaka?» sade han i det märkvärdiga samtalet med
Wilmers-dorf; »han hade öfvergått sin Rubicon. Och neutralitet, huru vore en sådan
väl möjlig? Kurfursten måste i stället förklara sig: varm eller kall, fiende eller vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
