Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Verkningarna häraf dröjde ej att visa sig i fråga om den yttre politiken. De
stolta planerna på kejsarmaktens upplifvande i Italien uppgåfvos, det nyss
er-öfrade Mantova återlemnades, de kejserliga härarna återkallades öfver Alperna.
Ligan hade fordrat det, och bakom ligan stod det europeiska motståndspartiet
mot Habsburgs öfvermakt, Frankrike, till och med påfven Urbanus VIII;
Richelieus sändebud i Regensburg, den beryktade pater Joseph (de Tremblay),
och den påilige nuntien eggade i tysthet motståndet. Så visade det sig, att
aldrig ögonblicket kunde varit bättre träffadt for Gustaf Adolfe uppträdande
än nu. De katolska makterna, påfven sjelf handlade i hans intresse och
banade väg for honom; innan striden ännu begynt, hade den habsbu^gska
makten gjort första steget till fall från den svindlande höjd, hvartill den nyss stigit.
Detta var den ena vigtiga nyheten. Den andra var, att ändtligen också
en tysk makt af egen drift omfattat hans sak: Magdeburg, Niedersachsens
och Nordtysklands största och mäktigaste stad, hade öppet förklarat sig for
honom. Slutligen hade då minan sprungit; Gustaf Adolf hade en
bundsför-vandt i Tyskland af fri vilja!
Denna nyhet fylde honom med tillförsigt och hopp. Han trodde sig
redan se signalen till en allmän protestantisk frihetskamp, »raketen till
universalresningen», som han sjelf uttrycker sig i det bref, hvari han underrättar Axel
Oxenstjerna om händelsen. Och han hade anledning till glädje. Magdeburg,.
centuriemas och konkordieformelns stad, var en af de fria städer, som gått i
spetsen för den protestantiska rörelsen; i förföljelsens dagar hade den alltid
varit den nordtyska protestantismens fasta värn. När åttio år förut Karl V
krossat schmalkaldiska förbundet, hade det ensamt trotsat kejsarens hela makt;
1629 hade Wallenstein måst vika framför dess murar lika som 1628 framför
Stralsunds. Nu, när kejserliga kommissarier infunnit sig för att skrida till
utförande af restitutionsediktet i fråga om erkestiftet Magdeburg, till hvilket
staden hörde, ty den var ej en fri riksstad, fast den egde en sådans friheter,
hade den rest sig. Den ville ej tillåta, att katolicismen åter gjorde sitt intåg
i det största af dessa nordtyska stift, som voro hemfallna under
restitutionsediktet; den ville ej heller erkänna som herre erkehertig Leopold Wilhelm,
kejsarens yngre son, den nye katolske erkebiskop, som påfven redan utnämt, till
intrång för de förut valda protestantiska administratorerne af husen Saclisen och
Brandenburg. En inre omstörtning hade gått hand i hand härmed; den gamla
aristokratiska rådsregeringen, som böjt sig för kejsaren och ediktet, hade blifvit
störtad och en ny, mera demokratisk insatt; Christian Wilhelm af Brandenburg^
Gustaf Adolfs frände, den i akt förklarade administratorn, som tillbragt sin
landsflyktstid i Sverige, uppträdde plötsligt i det samma, ej utan samråd och
öfverenskommelse med Gustaf Adolf, och blef å nvo erkänd. Genom honom.
• hade samtidigt ett försvarsförbund blifvit afslutet med Sverige af samma art
som det med Stralsund.
Ur strategisk synpunkt var också denna stad af den största betydelse;
det var Nordtysklands starkaste fästning med rykte om ointaglighet. För
Gustaf Adolf betydde den öfvergången öfver Elbe, ty norrom Magdeburg fans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
