Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komligt fri for att på en sydligare väg kunna framtränga dit. Framgången
var storre, än konungen sjelf väntat: den 27 mars bröt han upp, den 2 (12)
april (1631) stod han framfor Frankfurt, den 3 (13) var det redan fallet.
Frankfurt ligger vid Oder mellan floden och en numera bebygd
höjdsträckning, som i en halfkrets omgifver staden; på dessa höjder hade det
svenska belägringsartilleriet, som följt med hären flottadt uppför floden, blifvit
planteradt. Fienden hade antändt förstäderna. Å båda sidor väntade man
salanda en formlig belägring. Men staden blef tagen genom storm; hela
striden varade blott två timmar. Det var sjelfva palmsöndagen. Dagen hade man
i svenska lägret tillbragt under gudstjenst; på aftonen begynte på en gång alla
belägringsartilleriets kanoner spela från höjden. De belägrade ilade till värnen,
de gamla medeltidsmurarna med sina torn och utanför dem de nyare
befästningarna, pallisader och vallar med tillhörande grafvar. Men ännu var ej
bresch skjuten i muren, innan framstormande svenska musketerare ryckt öfver
Tall och graf, nedbräckt pallisader och på stormstegar klättrat upp på muren;
Johan Baner, generalen för iufauteriet, var den, som förde dessa djerfve. En
fullständig stormning låg ej i planen; man hade på svensk sida blott tänkt att
tränga fienden från de yttre värnen. Men i den rasande strid, som uppstod,
nedvraktes försvarame äfven från muren, och svenskarne stormade in i staden,
nedhuggande allt, som kom i deras väg. En panisk förskräckelse uppstod;
de kejserliga regementena sökte suart rädda sig genom flykt öfver
oderbryg-goma, och detta lyckades för en del, intill dess bryggorna antändes. De
öfrige nedhöggos utan försköning såsom hämdoffer åt de i Neu-Brandenburg
fallne. Frankfurt hade blifvit taget med storm, och äfven dess fredliga
bor-gerskap fick, fastän protestantiskt, utstå en stormad stads oundvikliga öde.
Våldscenerna och plundringen rasade hela palmsöndagsnatteu; sådan var denna
tids krigföring. — Oderlinien var härmed i Gustaf Adolfs händer. Från den
ställning han nu intog hotade han redau de kejserliga arfläuderna. Men hans
sträfvan gick åt annat håll: hans tankar voro oaflåtligt riktade på Magdeburg.
Dessa händelser hade timat i samma dagar, som de sista
sammankomsterna på leipzigmötet höllos; de gåfvo åt detta mötes frasmakare en
anledning till allvarlig eftertanke. Tserclaes Tilly hade vid första underrättelsen
om Gustaf Adolfs marsch mot Oder verkligen brutit upp från Magdeburg;
hans förtrupper hade redan hunnit fram till närheten af Berlin, då nyheten
om Frankfurts fall nådde honom. Denna föranledde honom att plötsligt
vända om; åter skyndade han i ilmarscher mot Elbe. Hittills hade
Magdeburg varit den dolda kraft, som bestämt härarnas rörelser; nu begynner den
öppna kampen om denna vigtiga punkt. När Gustaf Adolf var herre öfver
oderlinien, måste Tilly till hvad pris som helst sätta sig i besittning af
elbe-linien. Och elbelinien, det var Magdeburg. Till kampen om denna stad
sammandrager sig nu under några ödesdigra dagar det trefioåriga kriget.
För begge de kämpande var Magdeburg af lika vigt. För Tserclaes
Tilly berodde af dess besittning, huru vida Gustaf Adolf skulle kunna
utestängas fnån det södra och vestra Tyskland, sedan han nu genom en följd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
