Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I staden hade under tiden rådet å nyo varit samladt på rådhuset for
att gifva åt Tillys parlamentar sista afgörande svaret. Dess beslut blef ett
upprepande af det, som fattats aftonen förut: underhandling om dagtingan
skolie upptagas, fullmäktige sändas till det kejserliga lägret. Falkenberg
gjorde ännu ett försök att afböja genom föreställningar, att Gustaf Adolf var
i annalkande. Då kom plötsligt underrättelse från väktarne på domkyrkans
torn, att fienden ryckte ut ur sitt läger; hela fältet utanför vallarna syntes i
rörelse. Ännu trodde dock ingen på möjligheten af en storm; det var emot
allt krigsbruk, att, sedan underhandling om dagtingan öppnats, fienden skred
till stormning, och redan var ju också den vanliga tiden öfver: det var nu
ljus dag. Då ljöd i det samma kanonskottet. Sorgspelet begynte.
Klockan var omkring sju, då de kejserliga skarorna hunnit fram till
vallarna; deras fältrop var Jesus Maria, igenkänningsteckuet en hvit bindel
om armen. Det gick, som den italienske öfversten förutspått: de trötta
vak-terne hade sorglöst gått till hvila och vaknade först vid kanondånet; ingen
hade väntat en storm. Främst trängde Pappenheim utan att röna motstånd
öfver vall och graf. När rådsherrarne och Falkenberg kommo ut från
rådsalen, sågo de redan på afstånd hans kroater, afskummet af den kejserliga
hären, spränga fram i gatorna. Falkenberg stiger sträv till häst. I spetsen
för en skara af de sina ilar han mot fienden, drifver honom för ett ögonblick
tillbaka, men faller suart dödligt sårad; jemte honom falla här hans bästa
officerare och soldater. Stormklockorna hade emellertid kommit i gång; vid
deras ljud strömmade borgarne ur sina hus och satte sig till motvärn jemte
soldaterne. Det uppstod en rasande gatustrid; från hus till hus, från gata
till gata väijde sig de angripne, men utan ledning duka de under för
öfver-raakten. Klockan var omkring 10, då Tserclaes Tilly ryckte in med artilleriet;
hans kanoner fejade gatorna, och dermed var allt motstånd upphördt.
Våldscenerna begynte nu i stort; det blef en plundring, ett mördande, en
öde-läggelse, som äfven denna tid, hvilken bevitnat så mycket förfärligt, endast
med rysning skulle höra omtalas. Ingen penna är i stånd att skildra all den
fasa, som dessa korta timmar rymde.
Men långvarigt skulle ej det fasansfulla skådespelet blifva. Plötsligt
hade på olika håll af staden eldpelare synts uppstiga mot himmeln. Häftiga
vindstötar, som snart växte till en rasande storm, kastade lågorna från gata
till gata, och inom kort var Magdeburg ett enda eldhaf. I plundringens ifver
hade den ene, i skräcken den andre ej tänkt på medel att liejda elden, och
när vid middagstiden mordet och ödeläggelsen nått sin höjd, voro segrarne
och de besegrade, mördame och de slagne insvepta i samma tjocka rökmoln;
vådeldens sken, då det genombröt dunklet, kom deras gestalter ocli hela
skådespelet att framträda så mycket afgrundslikare. Slutligen satte lågorna en
gräns för blodscenerna. De, som ej flytt i tid, delade lika öde med dem, som
fallit för svärdet. Elementens raseri hade besegrat menuiskornas.
Från middagen inpå sena natten lyste lågorna ur detta ofantliga bål,
hvarnr snart endast domkyrkan reste sig oförtärd jemte ett hundratal hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
