Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som trosvarm katolik ilat för att lyckönska munkarne till deras återvunna
frihet, ridit omkring i gatorna och uppmanat att släcka. För honom voro
förstöringen och branden en olycka och en missräkning; midt i segern såg
han derigenom dess frukter gå förlorade och sitt namn prisgifvet åt
förbannelse och afsky. Sina tankar om händelsen uttalade han några dagar derefter
i ett bref till infantinnan Isabella i Bruxelles, deri han säger, att elden
uppstått i följd af det häftiga motståndet och soldateskens raseri; »och var det,
tillägger han, ett lika så beklagansvärdt som förfärligt skådespel att se en så
härlig och berömd stad på några timmars tid bringas i yttersta ödeläggelse».
Aningsfullt tveksam, hade han befalt stormen och dermed lössläpt krigets
furier öfver den olyckliga staden, och detta medan den var insöfd genom *
öppnade underhandlingar; men branden och ödeläggelsen hade han ej befalt.
Då han stod inför utgången, liknade hans stämning snarast den, som
upp-fylde Titus vid Jerusalems tempelbrand. Han kunde ej mera hindra hvad som
skedde, och han falde tårar deröfver liksom romaren. Tserclaes Tilly är i dessa
ögonblick mera en tragisk personlighet än en brottslig.
Men om den kejserlige fältherren ej tändt brandfacklan, hvem har gjort
det? Partierna söka alltid en personligt ansvarig, och så ha katolikerne
funnit denne i Falkenberg, ja, de ytterligast gående i Gustaf Adolf sjelf, på
alldeles samma sätt som protestanterne funnit honom i Tserclaes Tilly. Den
katolska fabeldiktningen, sådan den nått sin höjdpunkt i Onno von Klopps
beryktade arbete öfver Tilly, låter förstöringen ske efter öfverlagdt råd mellan
Falkenberg och Gustaf Adolf. Konungen skyndar ej till dess räddning
derfor, att han vill lemna Falkenberg tid att utföra den långt i förväg lagda
planen. Förstöringen tjenar honom till att beröfva Tserclaes Tilly frukten
af hans seger och att uppelda protestanternes fanatism, ty skulden kunde
ju med lätthet hvälfvas öfver på honom och katolikerne. Att några tunnor
krut funnits nedgräfda pä torget, blef tillräckligt för antagandet, att hela
staden varit underminerad för att kunna sprängas i luften, oaktadt den
kejserlige kommissarien von Ruepp vid tillfallet uttryckligen betygat, att inga
minor, såsom man väntat, blifvit anträffade.
Andra ha sett i Magdeburg ett nytt Numantia och Saguntum, ett
tidigare Zaragoza och Moskva, der försvararne, hellre än att se sin stad i fiendens
hand, beslutit att låta den uppgå i lågor, men historiskt bevisadt är i denna
omtvistade fråga om brandens upphof endast det, att Pappenheim i den trakt,
der han stormade, låtit sticka brandfacklan i tvenne hus för att böja
borgar-nes hårdnackade motstånd. I trots af Pappenheims brutala segerjubel och af
soldathopens råhet är dock dermed ej sagdt, att detta gjorts i afsigt att vålla
hela stadens undergång. Stormvinden kom, och denna gjorde branden allmän.
Så är kanske Magdeburgs förstöring, i trots af allt hvad som sagts, mera ett
händelsernas verk än ett afsigtligt.
Alla väntade nu, att den segrande kejserlige fältherren skulle gå öfver
Elbe för att tränga Gustaf Adolf tillbaka mot östersjökusten. Konungen sjelf
forutsatte det. Hans ställning var i sjelfva verket betänklig; under ifvem att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
